Klockan är kvart i nio på morgonen, en tid då många äter frukost. Men för den som har jobbat sedan 03.40 är det dags för – lunch.
– Jag tog ett extrapass för att jag hoppades få se norrsken, säger 58-åriga Katarina Westerlund muntert när hon har klättrat ut ur förarhytten vid trafikledarstationen och den intilliggande personalbyggnaden i byn Junosuando, drygt fem mil nordväst om centrala Pajala och 75 mil från hemmet i svenskspråkiga Korsnäs i finska Österbotten.
Något norrsken blev det inte. Men Katarina som är uppvuxen i en åkerifamilj, har kört lastbil hela sitt vuxna liv och från i våras är en av de 120 förare som var 20:e minut, dygnet runt varje dag i veckan, ska se till att en malmbil rullar ut med ”det svarta guldet” från gruvan i
Kaunisvaara, klagar inte:
– Jag har ju valt det här för att jag gillar det.
Sedan hon utgick från byn i morse har hon kört ett fullastat ekipage till omlastningsstationen i Svappavaara, och därefter hämtat ett nytt lass. En resa på drygt 32 mil – och en av skiftets två rundor:
– Det är ganska lagom. Skulle svängarna vara kortare och fler skulle det bli lite tjatigt.
Största lockelsen tycker hon just är att få köra de hela 90 ton tunga malmlastbilarna som rullar på dispens och sägs vara de tyngsta på Europas vägar. En dröm som väcktes redan för tio år sedan, när hon läste en artikel om de tunga Pajalatransporterna i en lastbilstidning.
Katarina skrattar:
– Man ska väl vara värst?
”Tungvikten” till trots är körningen ändå inte så avancerad, enligt henne:
– Tanken är att vi bara ska köra rakt fram och inte ens behöva backa. Samtidigt är det ju en tidspress. Varje runda ska helst klaras av inom 4,5 timme, säger Katarina när matboxen tömts och tallarna och granarna åter svischar förbi utanför lastbilsrutorna.
En annan, speciell utmaning är att tyngden gör det lättare att få punktering:
– I somras när det var vägbyggen och stenar stack upp small ett trettiotal däck på en enda dag.
Hon sticker inte heller under stolen med att ansvaret att ratta ett så tungt fordon är stort på andra sätt. Går något snett kan konsekvenserna bli ödesdigra. 2018 avled en förare sedan hans malmbil vält. Och 2019 omkom sex unga utländska turister efter en krock med en malmbil:
– Jag jobbade ju inte här då, och i dag har vägen dragits om. Men jag har ju sett kurvan där det hände.
Chaufförskritik hördes ifjol kring halkbekämpningen.
Oroar du dig för halkan?
– Man måste ha respekt för den. Men man får köra med huvudet och använda de tekniska hjälpmedel som finns, säger Katarina (som för övrigt provat på mardrömsscenariot att i kraftigt snöfall och med ett fullastat virkesekipage bli stående nästan högst upp på ett isigt backkrön på E4 utanför Sundsvall och tvingas backa ner bland all morgontrafik).
Strax därpå skymtar omlastningsstationen. En stor, tältliknande byggnad med öppningar i bägge ändarna. Väl inne vickar Katarina med ett par knapptryck inifrån hytten ”baljorna” på dragbilen och släpet sidledes så att den fina järnmalmssanden rinner ut.
Vad tror du om målet att övergå till eldrivna malmlastbilar till år 2025?
– Jag var ju inte här då tester gjordes i vintras. Men en så snabb övergång tror jag är omöjlig. Elmotorer är inte starka, så i sådant fall måste vi köra tomkartonger. Sedan ska ju elen räcka till allt.
På vägen tillbaka viftas det glatt inifrån en mötande personbil.
– Det märks att många Pajalabor är måna om gruvan. På hälsningarna kan man se vilka. Samtidigt kan man ju förstå om de som bor nära vägen tycker att alla tunga transporter är jobbiga, säger Katarina som gläds åt det goda bemötandet.
Ett allt mörkare orosmoln är däremot att Naturvårdsverket har begärt att Kaunis Irons nuvarande tillstånd för gruvverksamheten ska återkallas – och att verket, länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten inte anser att företaget ska få något nytt tillstånd för en fortsatt eller utökad gruvbrytning.
Det första eftersom myndigheten menar att verksamheten ända från start har brutit mot vissa delar av miljötillståndet–och det andra med hänvisning till att risken är stor att föroreningar läcker ut och skadar djur och natur.
Två ärenden som snart ska upp i Mark- och Miljödomstolen, och som har bemötts från gruvföretaget med att satsningar kan göras ifall det behövs, och att man tycker att man har en bra miljöprestation jämfört med andra.
Hur går snacket bland er chaufförer?
–Så klart finns det ju en stor oro. De flesta anser nog att myndigheterna borde tänka efter kring vad som händer om gruvtillståndet inte godkänns, särskilt nu när järnmalmspriserna är så höga. Vad ska folk annars göra här?
Ingen som tycker att bättre miljölösningar kunde ha krävts?
– Det är ju svårt att veta hur allt egentligen är. Jag hörde ett radioprogram där Kaunis VD och någon från den andra sidan deltog, och båda menar ju att den andre har fel, säger Katarina som hoppas och tror att allt ändå ska lösa sig.
För egen del planerar hon närmast att ta några månaders paus från jobbet i Tornedalen för att komma närmare sambon och den vuxne sonen hemma Finland.
– Fast jag ska ha kvar mitt rum som jag hyr här, så jag kan komma tillbaka, säger Katarina Westerlund.
Som allra först hoppas få se norrsken från malmbilshytten.