Man kan lugnt säga att glädjen är stor hos familjen Werndin i Tärendö sedan ettåriga gråhunden Roffe mirakulöst kommit till rätta. Det gäller inte minst ”huvudföremålet” själv, som utan problem springer fram på sina tre ben för att hälsa. Men makarna Anton och Jenny och deras tre barn Vilgot, 7 år, Valter, 5, och Vilma 3 kommer aldrig att glömma de sex mardrömsdygnen då Roffe var försvunnen.
– I slutet vågade man knappt hoppas, säger Anton och klappar ömt den återfunna rymlingen.
Tillsammans berättar familjen hur allt började för två veckor sedan på lördag eftermiddag med att kvicksilvret sjönk och Jenny skulle hämta in Roffe från hundgården.
– Plötsligt gled kopplet ur händerna, och då stack han, säger hon.
Jakten togs genast upp – men bara minuterna efteråt var Roffe som uppslukad:
– Bara det kändes ju jättekonstigt, och när han sedan inte kom hem förstod vi att han måste sitta fast någonstans, säger Jenny.
Det skulle så småningom visa sig stämma. Men först väntade en räcka av dagar och nätter med bottenlös oro, hopp och förtvivlan – och hundratals mils letande till fots, skoter, skidor och med bil.
– Precis när Roffe försvann blev det ju också jättekallt med temperaturer ned mot -30 grader, säger Anton.
En tröst i bedrövelsen var dock all hjälp och stöd från grannar, släktingar och andra.
– Hela byn har varit ute och letat, säger Anton tacksamt.
Allt eftersom tiden gick och Roffe inte hittades började dock läget kännas alltmer mörkt – tills Anton på fredag eftermiddag, den sjätte dagen, bestämde sig för att ge sig ut ännu en gång. På den avslagna skotern, bara en knapp kilometer från familjens hem där han och andra redan passerat, hördes nämligen plötsligt ett ljud. Gömd under en massa ris i ett djupt krondike hittade han sedan – Roffe. Svårt medtagen med ena bakbenet förfruset och hårt ihopsnört av kopplet, men vid liv:
– Jag kommer aldrig att glömma när han tittade upp på mig och viftade på svansen, säger Anton och kan inte hålla borta tårarna.
Kort efteråt satt Anton och Jenny i bilen med Roffe på väg till Djurläkarna i Gällivare. Barnen och familjens två andra hundar hade de lämnat i tryggt förvar hos farmor och farfar.
– Av veterinären hade vi i telefonen innan fått veta att Roffe skulle få mycket ont när benet tinade i bilen och därför kunde bita. Men han var hur snäll som helst, säger Anton.
På kliniken konstaterades det att benet var helt ”dött” och måste tas bort. Men som tur är har allt sedan gått bra.
– Vi har fått en så professionell hjälp. Veterinären Micke sov till över med Roffe efter amputationen, fast övernattning egentligen inte erbjuds.
Väl hemma har familjen firat.
– Roffe har fått korv och köttbullar, säger treåriga Vilma nöjt.
Vad har ni fått veta om Roffes chans till ett bra liv?
– Det brukar gå bra för hundar med tre ben. Så klart känns det ju tråkigt att han har förlorat sitt ben. Men mest är vi glada att han lever, säger Jenny
På köpet har den trebente överlevaren fått lite stjärnstatus i byn.
Jenny skrattar:
– Ett av barnen på skolan har till och med sagt att han vill ta en selfie med Roffe.