Hon bytte västkusten mot den lilla byn i Tornedalen

När hon såg ett instagraminlägg om de norrbottniska myggen sa hon att hon aldrig skulle flytta hit. Några månader senare tog hon sitt pick och pack och flyttade från västkusten till lilla Pajalabyn Aareavaara – utan någon anknytning till orten eller en tanke på gruvjobb. ”Jag har inte ångrat mig en dag”, säger Elin Dahllöv, 39.

"Egentligen vet jag fortfarande inte varför det känns så rätt. Men det har blivit ett lugn", säger Elin Dahllöv om flytten till Pajala.

"Egentligen vet jag fortfarande inte varför det känns så rätt. Men det har blivit ett lugn", säger Elin Dahllöv om flytten till Pajala.

Foto: Maria Engström-Andersson

Pajala2021-02-21 20:04

Nu hyr hon ett vitt hus högt uppe på en kulle i byn. Nedanför böljar stora, snötäckta marker där hunden Eddie kan nosa runt. Inomhus är det öppna, ljusa ytor och trasmattor på golven. 

– Ibland blir jag till och med lite avundsjuk på mig själv när jag sitter vid fönstret och ser ut över älven. För 1,5 år sedan visste jag inte ens var Pajala låg, utbrister Elin efter att ha visat runt bland spinnrockar, fröpåsar, egenspunnet ullgarn och foton från när hon jobbade som sjöman på stora tankbåtar. 

Då, för si så där femton år sedan, anande hon inte att kosan skulle styras hit från Göteborg:  

– Egentligen vet jag fortfarande inte varför det känns så rätt. Men det har blivit ett lugn.

Avgörandet kom när hon förra påsken bjöds till ett par norrbottniska vänner och de åkte ut för att pimpla: 

– Vägen gick som ett vitt spår genom skogen. Det går inte att förklara, men plötsligt kände jag att ”det här är hemma”. 

Några veckor senare gick flyttlasset – vilket lätt kunde fixas eftersom Elin läser på distans till lärare. Sedan dess har hon haft en trivsam praktik på centralskolan i Pajala – och lärt känna alla årstider. Elin ler: 

– Det där är ju lite kul. För jag har aldrig sett mig som en naturperson. Men i somras testade jag både att laxfiska och plockade väldigt mycket svamp, vilket jag inte visste fanns här. 

Samtidigt medger hon att det är speciellt att flytta själv till ett nytt ställe mitt under en pandemi då många mötesplatser är stängda. Flera av hennes vänner har tyckt att hon är modig. Men själv ser hon det inte så. 

– Det enda jag hade förlorat var ju de 10 000 kronorna som flytten kostade. 

Elin tycker snarare att det konstiga är att inte fler väljer att bo som hon.

– Folk går nog på fördomarna om att här inte finns något. Fast det gör det ju: jobb, bostäder. Utbudet är dessutom större än jag trodde, även om det kan handla om två istället för hundra saker att välja mellan.

Till nackdelarna räknar hon länets dåliga vägar, ”som kostigar”, och att vissa missar fördelarna. Myggen har hon vant sig vid. 

Något du saknar? 

– Det skulle vara en skoaffär och en sushirestaurang. 

Å andra sidan:

– Nu gör jag ju sushin själv – av egenfångad lax, säger Elin.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!