Gudrun Greus, boende i norra Kengis och omrÄdeschef pÄ Samhall i Pajala, glömmer aldrig den 19 januari 2010. Det var dÄ hon vaknade upp efter en operation och upptÀckte att hon delvis förlamats frÄn armhÄlan och ned till fötterna.
â Innan operationen hade jag fĂ„tt veta av lĂ€karna i UmeĂ„ att det fanns en 50-procentig risk att jag skulle hamna i rullstol. Men jag trodde aldrig att det kunde gĂ„ fel. Jag Ă€r vĂ€l en positiv mĂ€nniska, sĂ€ger Gudrun efter att ha tagit emot i den ljusa och modernt öppna enplansvillan vid Torne Ă€lv.
HÀr lever hon tillsammans med maken Ronny Greus, deras tonÄriga familjehemsbarn och 14-Ärige hunden Nicki.
Huset, med den nĂ€rmast sakralt vackra utsikten mot Ă€lven, har Gudrun sjĂ€lv ritat â trots att hon inte har nĂ„gon som helst utbildning till arkitekt. Runtom, under yttertaket, löper nu en bred altan som Ă€r perfekt att rulla ut pĂ„ med rullstolen under soliga vĂ„rmorgnar. Inuti finns gott om svĂ€ngrum:
â Efter operationen insĂ„g jag ju snabbt att jag inte lĂ€ngre skulle kunna ta mig upp för trapporna i det trevĂ„ningshus vi bodde i dĂ„. SĂ„ under tiden pĂ„ sjukhus började jag skissa pĂ„ ett hus dĂ€r jag skulle kunna ta mig fram med rullstol, berĂ€ttar Gudrun.
Men faktum Àr att det hÀr Àr det andra, exakt likadana huset som byggts upp:
â Det första sĂ„g vi brinna ned frĂ„n fönstret i pappas tvĂ€ttstuga pĂ„ granntomten, tvĂ„ Ă„r efter att vi flyttat in, sĂ€ger Gudrun.
Men vi backar och tar det hela frĂ„n början. Till den elakartade tumören i ryggen som var anledningen till operationen. Tumören hade Gudrun fĂ„tt besked om drygt tvĂ„ mĂ„nader tidigare. Hon var dĂ„ 44 Ă„r, mamma till tre barn och drev tillsammans med tvĂ„ andra âminisamhallsrörelsenâ Navet samtidigt som hon jobbade som verksamhetsledare vid Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.
â Fast att nĂ„got var fel hade mĂ€rkts lĂ€nge. Under tre-fyra Ă„r hade jag ibland inte kĂ€nt mina ben eller kunnat gĂ„. Jag hade varma och kalla flĂ€ckar, och nĂ€r jag skulle sĂ€tta mig i bilen fick jag lyfta in benen. Jag sökte ju hjĂ€lp i primĂ€rvĂ„rden. Men dĂ€rifrĂ„n blev jag skickad till en psykiater, sĂ€ger Gudrun.
âVĂ€ndningenâ kom istĂ€llet vid ett besök pĂ„ kvinnokliniken i GĂ€llivare, dĂ€r lĂ€karen snabbt insĂ„g att Gudrun mĂ„ste till en neurolog. En datortomografiröntgen avslöjade sedan felet. Men dĂ„ hade tumören hunnit vĂ€xa sig betydligt större. Vilket innebar att vĂ€ntan pĂ„ operation under julhelgen â dĂ„ kirurgen var bortrestâ inte blev den tindrande högtid som de flesta drömmer om:
â Tumören tryckte sĂ„ mycket mot lungorna att jag mĂ„ste sitta och sova. Och mina barn sĂ„g diagnosen som om jag skulle försvinna.
Kanske bidrog detta tillsammans med medicintöcknet till att Gudrun reagerade som hon gjorde nÀr hon nÀstan direkt efter ingreppet fick det omvÀlvande beskedet om förlamningen:
â Jag tyckte mest att det kĂ€ndes skönt att tumören var borta. Utan operationen hade jag bara haft tvĂ„ mĂ„nader kvar att leva, enligt lĂ€karna.
De följande sex mÄnaderna prÀglades av stenhÄrd trÀning. Förutom neurorehab i UmeÄ och Sunderbyn vistades Gudrun nÄgra veckor pÄ en specialklinik i Stockholm dÀr hon fick lÀra sig hantera rullstolen och att ta sig in och ut i bilen. Men parallellt med detta hann hon alltsÄ ocksÄ med att skissa fram ett helt hus:
â En arkitekt fixade sedan till sĂ„ att allt blev rĂ€tt.
Största delen av byggandet stod maken Ronny för tillsammans med övrig familj och en inhyrd snickare.
â Jag mĂ„lade vĂ€ggar sĂ„ högt upp jag nĂ„dde frĂ„n rullstolen, sĂ€ger Gudrun.
VĂ„ren 2012 var det sĂ„ dags för inflyttningen â vilket innebar mĂ„nga förenklingar. LĂ„gt placerade dörrhandtag, lysknappar, diskbĂ€nk och ugn gjorde tillsammans med lĂ„dförvaring att Gudrun Ă„ter kunde laga mat eller bara ta sig en smörgĂ„s sjĂ€lv. Likadant med tvĂ€ttstĂ€ll och badrumsbesök. FrĂ„n garaget ledde dĂ„ som nu en ingĂ„ng direkt in i huset, utan snö och slask runt rullstolshjulen. Men i augusti 2014 hĂ€nde det som inte fĂ„r hĂ€nda:
â Vi vet fortfarande inte vad orsaken var. Men pĂ„ natten nĂ€r min dotter och hennes pojkvĂ€n kom hem upptĂ€ckte de att det rykte frĂ„n en yttervĂ€gg. RĂ€ddningstjĂ€nsten larmades, men huset kunde inte rĂ€ddas. En kvart efter att vi hade vĂ€ckts upp var allt övertĂ€nt, sĂ€ger Gudrun â som emellertid inte lĂ€t sig knĂ€ckas den hĂ€r gĂ„ngen heller:
â Vi överlevde ju!
Ett par Ă„r senare, nĂ€r de tvĂ„ inblandade försĂ€kringsbolagen enats och ett byggföretag gjort sitt, stod dagens hus klart. Men sjĂ€lvklart utan familjens alla tillhörigheter och minnessaker som gick förlorade i branden. Enligt Gudrun tĂ€nker hon dock aldrig pĂ„ det â eller grĂ€mer sig över motgĂ„ngarna:
â SĂ„ klart var det inte roligt att fĂ„ ett cancerbesked. Men offerkoftan fĂ„r bara hĂ€nga pĂ„ nĂ„gra timmar. Sedan mĂ„ste den av.
Var styrkan kommer ifrĂ„n vet hon inte. Hon beskriver att hennes mamma mĂ„nga gĂ„nger undrat nĂ€r hon ska âbryta ihopâ. Erfarenheterna har hon med sig i sitt jobb med att hjĂ€lpa mĂ€nniskor in pĂ„ arbetsmarknaden. Förutom en stĂ€rkt syn pĂ„ att alla har ett vĂ€rde och en plats rĂ€ds hon inte att stĂ€lla krav â vilket hon menar kan vara helt nödvĂ€ndigt ibland:
â Det Ă€r ju liksom ingen idĂ© att komma till mig och sĂ€ga att âjag kan inte komma idag för jag har inte sovit i nattâ. Jag har inte sovit ordentligt pĂ„ 13 Ă„r.
Faktum Àr att Samhall i Pajala ocksÄ Àr det omrÄde i landet med den största andelen samhallsanstÀllda som under de tre senaste Ären kommit ut i det vanliga arbetslivet. NÄgot som Gudrun tror betyder oÀndligt mycket för sjÀlvkÀnsla och vÀlmÄende.
NĂ„gon risk att du kan bli för âhĂ„rdâ eftersom du sjĂ€lv Ă€r tuff?
â Jag tycker sjĂ€lv att jag Ă€r ganska ödmjuk och försöker se alla mĂ€nniskors olika förmĂ„gor. Men ibland tror jag att jag ser mĂ€nniskors förmĂ„gor före dem sjĂ€lva. Visst kan en del bli lite sura. Men det Ă€r ju för deras eget bĂ€sta.
PĂ„ fritiden gillar Gudrun att sy och dansa (âfast numera Ă€r det bara Ronny som fĂ„r hĂ„lla i rullstolenâ). Samt att umgĂ„s med vĂ€nner och familj. Sedan paret av en slump fick frĂ„gan om de kunde öppna upp sitt hem för en asylsökande pojke under flyktingvĂ„gen 2015 har de tagit emot ett tiotal ensamkommande flykting- och adoptivbarn â dĂ€r flera stĂ„r dem riktigt nĂ€ra idag:
â Visst kan det bli bakslag. Men livet bjuder pĂ„ sĂ„ mycket om man törs öppna upp, sĂ€ger Gudrun Greus och ler.