I dagarna, närmare bestämt den 20 december 2010, var det exakt fem år sedan det symboliska första spadtaget togs för bygget av gruvan.
Innan dess var det många som var skeptiska till om det överhuvudtaget skulle bli någon gruva.
Men, bygget kom igång och en pampig invigning ägde rum. Trots den täta dimman invigningsdagen, så trodde de flesta att nu är det "nya Pajala" här för att stanna.
Det dåvarande kommunalrådet, Bengt Niska, sa att "nu är den tillfälliga svackan på drygt 50 år över för Pajala".
Han hade fel.
Svackan är åter över Pajala och dess invånare.
– Det som står på spel är att det rena helvetet återigen brer ut sig över en hel region som under ett antal år såg en framtid, säger Bengt Niska.
Den först anställde Pajalabon i gruvan var Robert Eriksson. Det var under tiden kanadensarna ägde den och året var 2007.
– Jag började med att köra borrkärnor till lagret på den finska sidan, säger Eriksson som fortfarande jobbar kvar, men nu är anställd av konkursförvaltaren.
– Vi är ett 20-tal som jobbar med att underhålla anläggningen.
Robert Eriksson trodde att framtiden var räddad när gruvan startade.
– Javisst. Det är en välbyggd anläggning.
Men det ingen trodde skulle hända, hände. Malmpriserna dök och det överrumplade hela branschen. Från att ha legat, som högst på runt 180 dollar per ton när Pajalagruvan höll på att byggas, är malmpriset nu nere i under 40 dollar.
– Det är förjävligt. Jag kollar malmpriserna nästan varje dag, säger Robert Eriksson som har anställning till den 31 mars.
Han hoppas på en förlängning.
– Så länge anläggningen finns kvar så finns det hopp. Annars känns det hopplöst. Det finns inte många jobb att söka här i Pajala.
NSD fick en rundtur ute på gruvområdet som ligger tyst och öde i det vita vinterlandskapet.
Truckar och grävmaskiner är klädda i rimfrost och snö, liksom fasaderna på de olika byggnaderna.
Det är tyst och öde.
Men en del pumpar jobbar på och håller vattnet borta från gruvhålet.
– Det känns nästan värre än innan gruvan, säger Robert Eriksson.
Samma känsla har Eva och Kent Nilsson som driver två hotell i centrala Pajala.
– Vi känner igen känslan innan 2005. Nästan att det verkar deppigare än före gruvan. Människorna har blivit passiva. De går inte ens ut på nöjen på samma sätt som tidigare, säger Eva Nilsson.
Det märks även på hotellbokningarna som gått ner drastiskt.
– Åren 2012 till 2014 var beläggningen 80-90 procent. Nu har vi 30 procent under veckorna, men snittet är 25 procent, säger Kent Nilsson.
Det har gjort att Nilssons, som satte igång att renovera rummen på hotell Smedjan, nu dämpat takten rejält.
– Vi vill se åt vilket håll det lutar.
– Det är också obehagligt när folk checkar in och berättar i vilket ärende de är här. De ska titta på gruvanläggningen om det finns någonting att köpa, säger Eva Nilsson.
Kommunen är också, som NSD skrivit om, i ett mycket besvärligt ekonomiskt läge.
– Vi håller just nu på att anpassa kostymen efter rådande situation. Ännu så länge har vi klarat oss ifrån den stora utflyttningen. Mycket hänger på vad som händer i Svappavaara. Nu veckopendlar många dit och till Aitik och Kiruna, säger kommunalrådet Harry Rantakyrö (S).
Finns andra utvägar än gruvan?
– Det är svårt tänka i andra banor, men vi måste göra det. Faktum är att vi måste hitta flera ben att stå på, exempelvis besöksnäringen.
Nu är det flyktingarna som lyser upp Pajala. Det finns cirka 600 i centralorten.
– Gatubilden har förändrats, säger kommunalrådet.
Pajalabornas förhoppningar om att gruvan ska starta upp igen, finns ändå.
– Konjunkturer kommer och går. Därför är vår önskan att gruvan underhålls under en treårsperiod. Det skulle inte kosta mer än 30 miljoner kronor per år och det är väl använda pengar, säger Bengt Niska.
– Skulle vara den billigaste regionalpolitiska satsningen att hålla gruvan intakt. Allt annat är konstgjord andning, säger Kent Nilsson.
– Det vi jobbar hårt med är att få till stånd en "övervintring" av gruvan, säger Harry Rantakyrö.
Northland gick i konkurs i december 2014.