Programbladet var digert och som vanligt fanns ett dragplåster och mycket artister från nordkalotten eller med någon koppling till meänkieli och Tornedalen. Gammal som ung strövar runt på det festivalområdet och det blir lite av en byafest. Här har man chans att få se lite udda band som aldrig annars skulle korsat ens väg.
Ruffig blues
Den första glada överaskningen för mig var Sions sånger, en riktigt givande musik och berättarföreställning som har en laestadiansk sångbok som utgångspunkt. De djupt religiösa sångerna som från gammalt tillbaks och än i dag sjungs på laestadianska bönemöten och träffar har i föreställningen fått en helt annan kostym. Det är inspirerat av amerikansk ruffig blues med stålgitarr, bottleneck och med en av frontfigurerna Viktor Fors Mäntyranta med stort skägg och tatuerad till max. De blir en skön kontrast med dessa innerliga sånger som kan vara både tunga och trösterika på samma gång. Markus Forsberg berättar med mycket humor och en viss kritik om sin uppväxt i laestadianismens kölvatten. Det var dessutom skivsläpp för CD:n Sions sånger.
Spelglädje
På fredagen var det överlag lite tunt med besökare. Få lyckades få publiken att närma sig scenen. Men de charmiga bröderna i norska bandet i Violet Road var det få som kunde motstå. Fyra bröder och en som är "bror i sinnet", från Tromsö. De spelar melodiös pop med många fina inslag av stämsång. Det är väldigt tajta musikaliskt och har en spelglädje och publikkontakt utöver det vanliga. Den yngsta brodern, som är ett riktigt energiknippe, springer titt som tätt ut i publiken med sin mandolin. Och till slut blir det ett litet danshav framme vid scenen, härligt.
Lite svårt att toppa det blev det för banden som kom efter, även om Frida Snell med sitt kompband The Coolants, Kiruna, lyckades hyfsat. Sista bandet för kvällen var Luleåbaserade The New Man. Det är ju inte direkt någon publikfriande genre de spelar, musiken är tät och är mera av ett ljudlandskap, det gäller även Olle Nymans sångstil, att de flesta satt still och kanske till och med blundade kan man förstå.
Soulpärlor
Lördagen bjöd bland annat på logdans med finska schlagerdrottningen Tarja Ylitalo och kompandet Intro. Härligt att se att det fanns något för alla smaker men själv styrde jag stegen upp för Erkheikkibacken. Konserterna med, Pjala Tur & retur, Jord och Väärt höll god kvalitet, absolut. Men när det finska bandet Jaakko Laitinen & Vähä Raha kom blev det tempohöjning med balkanmusik i härligt hysteriskt tempo och spontan dans framför scenen. Musiken är som en hybrid, balkanmusik som har gått vägen via Finland och färgats av det. Ett suveränt bra artistval.
Så var det då dags för festivalens dragplåster Jasmine Kara och när hon trippade in i sina högklackade lackskor och chockrosa kavaj var det kärlek vid första ögonkastet med publiken. Hon är sprallig på scenen och har en fantastisk pondus i rösten, i samma klass som Aretha Franklin, när hon river av låt efter låt med soulpärlor från 60- 70-talet och eget material t.ex. ska-låten "Try my love". Hennes band är också riktigt tajta, med bland annat kör, blåssektion och bluesgitarr.
Bättre avslutning på festivalen kunde arrangörerna inte fått.