Susanne och Jonas Stridsman.
Jonas Stridsman tror att uppväxten i en arbetarklassfamilj med sex äldre syskon i Kangos i Tornedalen format en generös sida. Den äldsta broderns traumatiska dödsfall i en bilolycka när Jonas var 6 år har också påverkat, samt moderns kristna tro.
— Det är inte jag och mitt som är viktigt utan det är vi:et, man är väldigt mycket för varandra. Du är inte bara till för dig själv utan du har också en mission att göra gott i livet, säger han.
Att hjälpa till och vara till för andra, ser Jonas går som en röd tråd i familjen. De äldre systrarna arbetar inom sjukvården. Jonas utbildade sig till psykiatrisjuksköterska.
— Det är ett tornedalskt sätt att tänka. Min mamma är en typisk tornedalsk kvinna, sån där som åt ståendes för att hinna serva alla. Hon bakade bröd och delade ut i byn.
Jonas Stridsman lämnade Kangos för gymnasiestudier i Kiruna och Piteå. Sedan flyttade han till Stockholm, bildade familj och har nu fyra vuxna barn. Susanne har två vuxna döttrar. Susanne och Jonas lärde känna varandra då barnen som små umgicks. De hittade varandra på nytt för 15 år sedan då de båda var skilda. Tillsammans driver de företaget Kvalitetsmakarna som sysslar med organisations- och kvalitetsutveckling.
— Traumacentret handlar för oss om att faktiskt kunna ge tillbaka, vi har det väldigt bra, säger Jonas.
Vägen till Kenya och MTWAPA Trauma och rehabcenter gick via Jonas förra arbetskamrat Maria Cederlöf, som innan pandemin byggt upp ett hus i Kenya för att starta barnhemsverksamhet och tog med paret på en sponsorresa dit. De såg hur stora behoven var på plats.
— Vi blev ”hooked”. Det var fantastiskt med allt engagemang hon lagt ner.
Av personliga skäl blev Maria plötsligt tvungen att kliva av. Paret valde att ta vid tillsammans med några andra engagerade, bland annat Johan Hjertberg som driver vårdföretaget Ekotopia. De bestämde sig för att starta en ny styrelse med Johan som ordförande. De senaste åren har traumacentret gått in under Ekotopia som också är den största sponsorn och ska ombildas till en stiftelse, berättar Susanne.
Ny lagstiftning i Kenya förbjöd barnhem så de fick tänka om. Traumacentret startade 2021 då de första flickorna flyttade in. Centret drivs med stöd av sponsorpengar från Sverige och allt går oavkortat till verksamheten.
— I och med att verksamheten är så liten så har vi full koll på vart varenda krona går. När vi åker ner för att besöka centret så betalar vi resan med egna medel, berättar Susanne Stridsman.
"Housemaman" Elisabeth, Susanne Stridsman och psykologen Jane Liru framför centret i byn Kashani utanför Mombasa, Kenya.
En dedikerad ”housemama”, en sjuksköterska och en psykolog arbetar på centret för att ge flickorna daglig vård och en chans att bearbeta sina trauman. Här får de en plats att kalla hem, möjlighet att gå i skolan och bygga en framtid. Centret erbjuder även elevvård till intilliggande ”high school” som tar emot 200 elever.
Många av flickorna är föräldralösa, har upplevt övergrepp och misshandel eller blivit bortlämnade till en släkting.
— Flickorna får en stabilitet här som gör att de klarar skolan. Centret utgör en fristad från de svåra hemförhållandena. I Kenya är utbildning viktigt för att få ett arbete och klara sig, säger Susanne.
Paret drömmer om att vidareutveckla verksamheten. Om de får in fler långsiktiga sponsorer skulle stiftelsen till exempel kunna starta skola för yrkesutbildningar eller möjliggöra universitetsstudier för fler flickor.