PAJALA
Vi möter honom i kulturskolans gamla lokal i Pajala centrum. Här ska ortsbor och flyktingar kunna mötas. Kenneth Waara visar oss ett rum med massor av säckar fyllda med kläder och skor till flyktingarna.
– Pajalaborna har visat stor generositet. Däremot är det svårare att få dem att komma och möta flyktingarna. Det är ungefär samma människor som återkommer, säger Kenneth och berättar om kulturaftnar där flyktingarna berättar om sig själva och bjuder på sin kultur i form av mat, musik och annat.
Själv begav sig Kenneth, lärare i engelska och tyska i gymnasieskolan, omgående till flyktingförläggningen för att bekanta sig med de asylsökande när han hörde att de hade anlänt.
– Jag blev så nyfiken. Det var självklart att gå dit, säger han.
Kenneths kompis Lars-Gunnar Forsberg, lärare i samhällsorienterande ämnen i grundskolan, är också en eldsjäl i flyktingarbetet. Han berättar:
– Det var Kenneth som drog med mig. Han sa att jag måste möta alla fantastiska människor, deras kulturer och traditioner. Hos mig finns en tröghet i att våga närma mig. Det fanns inte minst en språkbarriär, att våga prata engelska. Nu bryr jag mig inte om jag säger fel utan har kontakter med flyktingarna varje dag.
De två påpekar att det inte finns någon planerad verksamhet för asylsökande i vare sig Pajala eller andra kommuner som tar emot flyktingar. De erbjuds boende och mat. Det är allt. Undervisning i svenska är inte aktuell annat än för kvotflyktingar, det vill säga de som har fått permanent uppehållstillstånd redan innan de kommer till Sverige, och det finns ingen planerad daglig verksamhet.
– Pajala kommun har varit generös med att tillhandahålla lokaler men all verksamhet bygger på att det finns volontärer, alltså frivilligarbetare. Det är också ett antal företagare och andra arbetsplatser som har erbjudit praktikplatser, säger Kenneth.
Han och Lars-Gunnar har lärt ut en hel del svenska till de nya pajalaborna som kommer från i första hand Syrien och Eritrea men också från länder som Marocko, Västsahara, Östsahara, Sudan, Afghanistan, Egypten, Ukraina, Mongoliet och Azerbadjan.
– Jag har erfarenhet av att lära ut svenska. Min sambo Linda kommer från USA, säger Kenneth.
Han och Lars-Gunnar berättar om den enorma tacksamhet och glädje som de möter hos dessa människor som bär på otroliga trauman.
– Vi brukar sitta och surra med dem två-tre timmar varje kväll och har upplevt så många glada och givande stunder. Det trots alla traumatiserade människor, säger
Lars-Gunnar och berättar om bland andra båtflyktingarna som riskerat sina egna liv och sett medresenärer slukas av havet i undermåliga och överfyllda farkoster på väg till Europa.
De två önskar att de skulle kunna förmå folk att gå till flyktingförläggningen i större utsträckning.
– Det är några fler än från början i alla fall. Utan volontärer skulle det inte bli någon integration alls, säger Kenneth och berättar om Sven-Olof Tornberg, Sigurd Uusitalo och MilliVillasclaras som också är eldsjälar.
Lars-Gunnar lyfter fram Margareta Mäki och Anneli Mäkinen som bedriver svenskundervisning bland de asylsökande.
– Flyktingarna behöver ett nätverk omkring sig också för att få veta vart de ska vända sig vid olika problem. De behöver information om sjukvård, om BB, om taxi och allt möjligt annat.
Lars-Gunnar berättar imponerat om hur Kenneth har öppnat sitt hem för flyktingarna. Det står alltid öppet för dem. Kenneth själv berättar om när hans sambo Linda kom hem efter att ha firat julen hos släkt i USA och fann flera flyktingkvinnor hemma i bostaden i Pajala.
– Jag hade fem vackra eritreanska kvinnor som lagade mat i köket! Det kan komma 15 -20 personer en dag. Linda klagar ibland när hon ska jobba hemifrån. Själv funderar jag då och då på att ta in på hotell, säger han och skrattar gott.
– Jag går ofta och är med hos Kenneth, säger Lars-Gunnar.
Flyktingarna har breddat deras världsbild och berikar deras liv. De önskar att många fler skulle ta chansen att engagera sig.
– Det är så stort, säger de.