Gården där han och hustrun Lena bor ligger strax intill sjön i en dalgång och är ett av tre bebodda hus i den lilla byn Kulmungi. I 17 år drev Anders Henriksson vildmarksridning i skogarna runt omkring. Men när det för ett tiotal år sedan stod klart att vindkraft skulle byggas i området la han ned verksamheten.
– Vi erbjöd tystnad och uteritter i vildmarken. Inte går det bland en massa vindkraftverk, säger Anders Henriksson som innan dess även hade fått nej från Sveaskog att arrendera mark.
I dag är byn i stort sett omringad av de 34 snurrorna som ingår i Maevaara vindpark och som förser Googles datacenter i finska Hamina med el. Längre söderut, på andra sidan kommungränsen i Övertorneå, skymtar Aapua vindkraftspark som byggdes 2005.
– Här låter hela tiden. Värst är det i vissa vindriktningar, när det blåser mycket och är fukt i luften. Då färdas ljudet över hela sjön. Men blinkandet har vi vant oss vid, säger Anders Henriksson efter att ha tagit paus från snöskottandet.
När han strax därpå visar upp den nya landskapsbilden bakom boningshuset beskriver han hur han och hustrun – innan de bytte till isolerande specialfönster – sov med hörselskydd för att inte vakna av smällarna när bromsarna i vindkraftsturbinerna slog till; hur de fortfarande ofta misstar ett av ljuden för en lastbil på tomgång. Och hur det lågfrekventa surrandet leder till trötthet och huvudvärk. Samtidigt framhåller han att allt inte bara är negativt.
– Vi behöver ju el och arbetstillfällen. Jag jobbar själv med plogning och hyr ut lokaler åt vindkraftföretaget. När parken skulle anläggas var jag också med och gjorde om ridstigarna till bilvägar och rev bort eldstäderna och hästhagen i skogen. Det var vemodigt. Men man måste se framåt. All utveckling har ju ett pris, säger Anders Henriksson.
Han visar mer än gärna upp lekparken och grillkåtan som byggts i byn med Vindkraftsföretagets årliga bygdepeng. Fast med facit på hand önskar han ändå att vindparken skulle ha placerats i ett stadsområde där det redan finns ljus och ljud – eller att fastigheterna i byn lösts in av vindkraftsbolaget.
– Jag hade aldrig sagt ja om jag vetat att det skulle låta hela tiden. Fast det hade väl inte spelat någon roll eftersom vindbolagen gör som de vill om myndigheterna anser att det är okej.
Jobbigast tycker han är att inget av barnen längre vill ta över gården.
– Min son flyttade hit med sin familj. Men han stod bara ut med ljudet i två år.
Anders sörjer också över att djurlivet i området verkar ha förändrats:
– De senaste åren har vi inte sett en älg under jakten och de höbalar som sätts ut är numera helt orörda. Samma sak med skogsfåglarna. I höstas såg vi hur två stycken satt fastkletade på rotorvingarna.
Han beklagar att friluftslivet inte heller är detsamma:
– Ska man sitta på ett älgpass måste man ha hörselskydd. Annars får man ont i huvudet.
När vi något senare åker iväg för att se vindkraftsverken på närmare håll säger Anders Henriksson att han saknar tystnaden och sadelknarret.
Ingen tanke på vindkraftsturism?
– Vindkraftsföretaget har lovat mig förtur till att guida inne i parken. Så jag provade annonsera om det på min hemsida. Men inte en enda anmälde sig.