Pierre Lindén kommer till kobonden Robert Nilsson i Övre Svartlå var femte månad för att vårda de 40 fjällkornas klövar. Han lastar av den gröna klövstolen med vidhängande vinkelslip och börjar beta av ko efter ko.
– Jag skulle inte klara mig utan Pierre. Om klövarna blir dåliga blir allting dåligt. Kon kan börja halta, få ont och börja mjölka sämre. Dessutom får jag höra det senaste som hänt de andra bondlurkarna som Pierre besöker. Vi är inte så många "ko-legor" längre, säger Robert.
Robert kommer med djuren i grimma och leder in dem i klövstolen. När kon är på plats låser Pierre stolen, lyfter upp henne i en sele och binder fast benen. Sedan slipar han klövarna en efter en. Det yr flisor och klövdamm.
De första att få pedikyr är några kvigor som aldrig varit med om det tidigare. De vill inte gå in i klövstolen och väl inne fortsätter de att protestera vilt genom att försöka hoppa och sparka sig loss.
– De är oskulder allihop. Mjölkkorna har varit med om det här förr och är lugnare, säger Pierre.
Det tar mellan fem och tio minuter att behandla en ko. När Pierre har lossat benen, tagit av selen och lett ut kon ur klövstolen står Robert beredd att leda in en ny ko i stolen.
– Jag har som mest behandlat 90 kor i ett kör, utan paus. Då handlar det om gårdar med större djurbesättningar. Jag jobbar mest i Norrbotten men också söderöver, säger Pierre.
Korna i Roberts ladugård står uppbundna i var sitt bås i motsats till kor på modernare bondgårdar med lösdrift. De bölar och stojar.
– Stojet beror på att deras vardag har blivit störd. Vanligtvis är de ute i det fria så här dags. Nu försöker de tala om för mig "Det är beteslag i Sverige. Vi ska ut!".
Pierre behandlar Tuttan, Rista, Suda, Hilja...
– Fjällkor får namn efter sina mödrar. Ristas mamma heter Rina. De har de första två bokstäverna gemensamt, säger Robert.
Alla kor har också ett nummer i vänster öra. Pierre trycker in vars och ens nummer på en display på klövstolen.
– Det blir en registrering i ett nationellt klövvårdsregister, säger han.
Innan vi från NSD lämnar bondgården blir det lunchpaus för de arbetande männen och Marita Kofjäll (!) som arbetar här sedan fyra år tillbaka och Elina Sandqvist som har sommarjobb på gården.
– Sedan jag hade hjärnhinneinflammation för några år sedan behöver jag hjälp, säger Robert.
När fikat är inmundigat fortsätter kopedikyren.
Nagellack blir det inte i dag.