Vi sitter i bilen på väg mot Övertorneå. Ute öser regnet och vägen är nästan tom. Hemma hos David och Veronica Mukkavaara är det varmt och en söt doft från alla blommor möter oss i hallen.
– Det var vid valborg jag började känna mig trött och sliten, sådär hängig, säger Veronica.
Hon berättar om deras son Liam Mukkavaara 15 år, som var sjuk i lunginflammation tre veckor under våren. Något Veronica misstänkte kunde vara corona. Någon vecka efter att Liam blev frisk började David och Veronica Mukkavaara insjukna i feber och fick förkylningssymptom.
– Eftersom vi hade isolerat oss tänkte jag inte ens tanken på att det kunde vara corona, säger David.
Veronica trodde aldrig att hon skulle få corona, men hon hade hela tiden en känsla av att om hon skulle bli sjuk skulle hon bli riktigt sjuk.
Det hela började den 30 april när David kom hem tidigt från jobbet då han kände sig hängig. Han hade feber och var torr i halsen. På lördagen den andra maj blev David sängliggandes. Han hade torrhosta och fick dricka mycket vatten.
– På måndagen hade jag tungt och andas och fick åka in till vårdcentralen här i Övertorneå. Läkaren tyckte att jag lät som en rökare trots att jag inte röker, säger David Mukkavaara.
Veronicas symtom dök upp under samma helg. Hon har astma och allergier sedan tidigare och kände ganska fort av andningssvårigheter. När hon och David uppsökte läkare lät hennes lungor bra, medan de hörde pipljud från Davids. Vårdpersonalen testade även deras syreomsättning och tog CRP-prov, som visar infektionsvärden i kroppen, Veronica och Davids värden var normala.
– Jag kände mig pigg på måndagen när jag var hos läkaren men på tisdag när jag vakande kunde jag inte ens ta mig ur sängen. Jag fick också en jobbig hosta och var svimfärdig, säger Veronica.
När Veronica blev såpass dålig misstänkte de corona och åkte därför tillbaka till vårdcentralen i Övertorneå som direkt skickade henne med ambulans till Kalix sjukhus. Där Victoria konstaterades med covid-19.
Efter en natt i Kalix insåg läkarna att de inte kunde ge henne den vård hon behövde och Veronica skickades till Sunderbyn för vidare vård. I Sunderbyn förvärrades Veronicas värden fort och hon blev allt sämre. Även där insåg de efter en natt att de inte kunde hjälpa henne och hon sövdes ned för transport till Piteå Älvdals sjukhus. Vid det här laget låg Veronicas infektionsvärde på över 300. Medan ett normalt värde ska ligga mellan noll och tio.
– Jag hade över 40 graders feber och extrem värk i kroppen men kunde inte fokusera på det eftersom jag var hemma med våra barn och Veronica låg nedsövd på sjukhus, säger David.
Veronica förblev nedsövd i respirator på intensivvårdsavdelningen i Piteå under 11 dygn. Under dessa dygn låg hennes infektionsvärde runt 500 och läget var mycket kritiskt.
Läkarna visste inte vilka mediciner som skulle hjälpa henne och provade allt som gick.
– Dom visste inte om hon skulle överleva nätterna. Läkarna ringde mig varje dag för att uppdatera oss om Veronicas tillstånd. De förklarade att det inte såg bra ut och att vi skulle förbereda oss på det värsta, säger David.
Med blanka ögon berättar David om hur han varje dag höll familjemöte med barnen för att berätta om vad läkaren sa om hur deras mamma mådde.
– Jag vet inte vad jag hade gjort om jag skulle förlorat henne, säger David.
Redan på Kalix sjukhus började Veronica tappa minnet och har i efterhand läst sin journal och vet vad som hänt på de olika ställena. Under tiden i respirator förlorade Veronica tolv kilo av sin kroppsvikt och orkade knappt resa sig ur sängen närmsta tiden efteråt.
Men hon gav inte upp. Den 25 maj fick Veronica Mukkavaara komma hem. Då hade hon spenderat sammanlagt 21 dagar på sjukhusens olika avdelningar, från IVA till vårdcentral till rehablitering.
Hon berättar om första gången hon fick stå upp igen.
– Jag var pigg i huvudet och tänkte att det bara var att hoppa ned från sängen och gå, men benen höll inte. Jag ville göra så mycket själv men det gick inte, jag orkade inte ens vara frustrerad över det.
Nu har det gått drygt två månader sedan Veronica kom hem från sjukhuset och även om de tog tid att komma tillbaka är hon helt frisk idag.
– Efter allt vi gått igenom är vi mycket ödmjuka till livet och att vi har varandra, säger Veronica Mukkavaara.