För sju och ett halvt år sedan klev Carina Ylipuranen på uppdraget som socialchef i Övertorneå kommun. Nu håller hon på att lämna över till sin efterträdare som tar vid när hon går i pension.
– Han ringde precis och ställde någon fråga, säger hon.
När vi träffas sitter Carina i sitt uterum i huset i centrala Övertorneå. På ett bord ligger en bok om fåglar och över gräsmattan skuttar en ekorre. Det finns ett lugn på platsen. Men det är inte alla somrar som varit som denna.
Carina Ylipuranen kommer ihåg när hon klev på uppdraget som socialchef 2015.
– Då var det flyktingkris, den sommaren blev det ingen semester, mitt första år, säger hon och berättar att det kom tre-fyra ensamkommande i veckan.
– Det var jättestressigt. I efter hand fattar jag inte. Nu har vi haft lite stabsläge och vi har haft resurser till hjälp men då hade jag ingenting. Jag fattar inte att jag mäktade med det, men det gick.
Carina berättar att det var fyra boenden som mest och över 40 anställda.
– Jag kommer ihåg mellandagarna mellan jul och nyår 2015. En av föreståndarna ringde till mig och sa ”om det kommer en till då vet inte jag vad jag gör, för det finns verkligen ingenstans att placera någon nu”, säger hon och fortsätter:
– Det kom ingen. Det där brukar jag komma ihåg, hade det kommit en till hade vi verkligen suttit på pottkanten.
Några år senare kom pandemin. Carina Ylipuranen räknar att hon vid något tillfälle jobbade 63 dagar i sträck utan att vara ledig.
– Det är ju inga åtta timmars arbetsdagar om någon tror det, jag har varit tillgänglig i princip dygnet runt.
– Jag vill veta och vara uppdaterad, då håller jag mig lugn. Det är värre om jag bara skulle vara ledig, då tror jag att jag skulle gå och tänka ”hur är det och händer det någonting?”
Ylipuranen har tidigare arbetat inom andra områden i kommunen innan hon till slut blev socialchef. Att bli det var inte heller någonting som var självklart, menar hon.
– Jag hade aldrig sökt den här tjänsten, det var bara att det blev ett glapp och någon var tvungen att kliva in där. Då var jag väl en av dem som hade längst erfarenhet i huset.
Men trots en tvekan till en början, flyktingkris och pandemi ska hon aldrig funderat på att kasta in handduken.
– Tvärt om, jag tror det är det som gjort att jag trivts. Det går inte att gå till jobbet så är det samma sak. Nu är det jätteberoende av det som händer i omvärlden, då kan man tänka ”okej, hur påverkar det här mig och hur ska vi anpassa vår lilla kommun till det som händer i stora världen”. Jag tror nästan att det är det som gjort att jag tyckt att det varit roligt.
Att lämna över jobbet till någon annan beskriver hon som en tudelad känsla.
– Vissa saker känner man att man är färdig med, andra saker känner man att man verkligen vill veta hur det går, som det här nya verksamhetssystemet vi håller på att bygga upp i länet. Även om inte jag är med kommer jag fortsätta följa det, för man vill verkligen att det här ska lyckas.
Från att ha jobbat längre perioder utan ledighet har Carina Ylipuranen nu satt upp nya mål med sin nyvunna tid.
– Det första året ska jag inte ha en tid att passa, möjligtvis om jag får en tandläkartid, för det har gått i ett.
– Just nu tänker jag att jag bara vill vara och känna efter.