Malin Anttila har på sig en svart t-shirt. På bröstet finns hennes namn tryckt, ovanför det står det ”brandkvinna”. Hon är den första kvinnliga brandmannen i Övertorneå att ingå i en ordinarie jourgrupp, där grupperna turas om att ha jour och åka ut på larm om det skulle inkomma något sådant.
2017 klarade Malin Anttila ett fysiskt test för att bli brandman. Sedan dess har hon arbetat i personalpoolen och brandkåren har kunnat ringa henne om någon ur den ordinarie jourgruppen som skulle kallats ut på ett larm exempelvis blivit sjuk. Själv har hon alltid varit intresserad av att jobba som brandman.
– Det är som en dröm man haft väldigt länge, säger hon.
I personalpoolen finns i dag en annan kvinna. Den totala mansdominansen bröts, enligt räddningschefen vid stationen, redan 2008 då den allra första kvinnan i Övertorneå anställdes till personalpoolen. Men Malin Anttila är den första som ingår i en ordinarie grupp. Det var vid månadsskiftet en plats i en av grupperna blev ledig, som det blev hennes tur att kliva på. Och för Malin Anttila var det självklart att tacka ja.
– Absolut. Det är dit man har siktat, att någon gång komma med och veta att man är där.
Det är inte ovanligt att barn säger att de, när de blir vuxna, vill bli polis eller brandman. Malin Anttila tror att även hennes dröm kan härledas tillbaka till barndomen, då hennes pappa jobbade som brandman för LKAB i Kiruna där de bodde då.
Familjen bodde i samma hus som brandbilarna fanns.
– Det var lite otäckt när de for iväg med sirener och ljus mitt i natten, men det gick det också, säger hon.
Än har inte Övertorneås första kvinnliga brandman hunnit reflektera så mycket kring hur det faktiskt känns att vara den första.
– Men det kommer nog säkert, när man börjar jobba mer i samma grupp med samma personer tror jag man får den där känslan. Men just att man är först, det är klart att det känns kul, säger hon.
Bland personalen på brandstationen i Övertorneå är det två kvinnor av totalt 18 personer. Varför det är så få kvinnor som sökt sig dit har Malin Anttila inget riktigt svar på.
– Jag vet inte om det är att de inte vågar, eller tror att de inte klarar av det. Jag tänkte att när jag varit med ett tag kanske någon annan också vågar, om de ser att jag klarar det.