– Jag har varit där uppe. När jag var så dålig, när de trodde att jag inte skulle överleva natten, så minns jag att jag gick upp för en jättefin lång trappa. Halvvägs upp mötte jag två kompisar. Vad fasen gör ni här? Sedan fortsatte jag att gå och mötte då min döda mormor som sa att jag får komma in, men att jag inte får stanna. Jag tror att det är sant, att det finns ett liv efter döden.
Ann-Christin Tötterman-Hjorts dröm kom natten då hon svävade mellan liv och död.
Att en liten sticka i foten ska kunna få sådana konsekvenser.
För det är vad läkarna tror. Ett litet sår i foten och träning i en offentlig simbassäng gjorde att livsfarliga bakterier, så kallade mördarbakterier, spred sig i benet.
Ann-Christin Tötterman-Hjort minns inte mycket från den dagen, 21 maj 2018. Men mitt vad det var så fick hon åka ambulans. En propp hittades i benet och sedan såg läkare att hon hade blivit blodförgiftad. Sepsis, en infektion som slår ut hela kroppen.
Hon blev nedsövd i tre veckor medan läkarna på olika sjukhus försökte döda mördarbakterierna. En del trodde att hon inte skulle klara av det. I alla fall inte att hon skulle få behålla vänsterbenet.
– De berättade åt mina anhöriga att de inte skulle ha för stora förhoppningar. Och en gång hörde jag själv, jag kunde inte prata men jag kunde höra att en på sjukhuset sa: "Fy fan hur hennes ben ser ut, hon kommer aldrig kunna gå."
En tjurskalle värdigt en tornedaling tog orden till sig som tändvätska och tack vare det, stöttning från nära och kära och en god vård kunde Ann-Christin Tötterman-Hjort återhämta sig och komma hem igen efter fem månader. Men det var en lång väg att gå.
– Jag låg två och en halv månad utan att komma upp. Jag började inse att jag kanske aldrig skulle komma upp från den där sängen så jag lade undan morfin. När jag inte ens kunde sitta på sängkanten kände jag att jag inte kunde leva så. Jag tänkte att jag skulle ta de där pillrena jag hade lagt undan. Men jag gjorde ett nytt försök. Jag var tjurig.
Blicken mot pillerhögen blev bara en blick och en tanke. Och tur är väl det. För även om hennes ben fortfarande är sargat och övriga hälsan fortfarande påverkas av hennes gamla sjukdom så är hon vid liv. I dag kan hon gå.
Och precis som hennes mormor berättade för henne i drömmen så är ett barnbarn nu på väg. Det återstår att se om det blir en flicka som mormor sa.