Sofi är uppvuxen i Armasjärvi utanför Övertorneå, med föräldrar hon beskriver som både omtänksamma och drivna. Det är också från dem hon beskriver att hon fått ett eget driv.
– Jag vet att det är mina föräldrar för eftersom de var så drivna och engagerade. Sedan jag var en liten knattetjej var jag med min pappa för han drog igång ”herrgympa”, där var jag med. Men jag har alltid fått höra att man inte kan säga att ”någon ska ordna”, man får ordna själv. Om någon säger att ”det går inte” måste jag bevisa att – klart det går.
2016 var hon med och startade upp föreningen Vilja, som sedan dess ordnat en rad arrangemang. På senare år har bland annat Julhjälpen blivit någonting återkommande där föreningen ordnar julklappar åt familjer som inte haft möjligheten att själva köpa några.
Vilja ordnade även en årlig julfest, men den ställdes in 2020 på grund av pandemin.
– Det kändes som att barnfamiljer saknade att det skulle hända något och vi såg möjligheterna, men i stället för att säga ”någon borde” så såg vi till att sätta i gång med aktiviteter och få det att hända, säger Sofi Wiippa-Lahti och fortsätter:
– Vi skapade många olika evenemang, allt ideellt med hjälp av sponsorer. Det har alltid varit fullt i princip på evenemangen, och där har jag väl lärt mig själv att jag är väldigt målinriktad. Jag ser målet och ”sådär vill jag att det ser ut”, nästan som en film. På senare år har det på grund av pandemin blivit mer behovsinsatser.
Hur har det varit att kombinera jobb med det ideella arbetet?
– De här julfesterna Vilja arrangerat har varit mycket jobb, för då satt jag och gjorde alla julklappar själv och köpte in alla julklappar, för att inget barn skulle gå från festen med en besvikelse. Sedan har man ju mycket själv kring jul också. Och sedan jobba utöver det.
Var kommer viljan att hjälpa ifrån?
– Jag har i för sig alltid varit en sådan som velat hjälpa på olika sätt, men det är ju för att jag såg mina föräldrar och deras människosyn. Alla är lika mycket värda. Vi pratade inte hemma om att man gjorde skillnad på folk eller så. Eftersom de var så engagerade och pappa till exempel höll sina träningar och var engagerad i politiken och startade byaföreningen. Jag var med hela tiden.
Men det kan också finnas en baksida med att vara ett ansikte utåt och att synas i olika sammanhang.
– På något sätt uppfattas det som negativt att jag syns för mycket eller tar för mycket plats. Jag har mött den sidan också och den är inte så trevlig. När folk har skrivit anonyma kommentarer om mig på nätet i kommentarsfält eller insändare.
Första gången hon mötte det negativa var när hon startade ett inredningsföretag och ett reportage gjordes.
– Då någonstans fick jag de första elaka kommentarerna, men värst var det när jag fick jobbet att starta upp och driva Familjecentralen i Övertorneå. Då var det riktigt illa. Det var allt från att jag kallades inkompetent och aldrig skulle klara av ett sådant jobb. En skrev att jag fått det för att Göran (Sofi:s make, reds. anm.) jobbade som kommunikatör hos kommunen. En annan skrev att jag kliat gubbarna på ryggen för att få en sådan tjänst. Jag får fortfarande höra saker som sägs om mig som inte alls stämmer.
Hur är det att läsa sådant?
– Det var och det är fruktansvärt. Då var det jättejobbigt för jag visste inte vem som skrev så där eller varför de skrev så om mig.
– Men på något sätt blev det ändå som att ”jag ska visa er”, och så startade jag upp Familjecentralen och den blev verkligen en succé.
Hur orkar man fortsätta om man möts av det där negativa?
– Det goda överväger, folket jag hjälper och folk runtikring som skriver ”tack för att ni finns”. Det överväger. Det är många som behöver hjälp, det är många som kontaktar Vilja ibland bara för att skriva till någon som svarar.
– Jag läser varenda meddelande och då förstår jag att de som pratar illa eller skrivit de där kommentarerna… De förstår inte och de känner inte mig, utan det handlar om någon slags avundsjuka eller jante.
Hur ser du på framtiden?
– Jag ser ljust på framtiden. Jag hoppas att jag kommer kunna få vara del av ett projekt eller ett team där jag får vara kreativ och visa vad jag kan. En vacker dag kommer jag hamna där, tror och hoppas jag.