När vi träffade studenter på Gränsälvsgymnasiet var det juni och de sista veckorna innan skolavslutningen.
De tre vi träffar på kommer förr eller senare alla att lämna Övertorneå, berättar de.
Martin Stridsman Oja är 19 år och har i Övertorneå hela livet. Han har nu gått klart trean på samhällslinjen. När vi intervjuar honom har han inte sökt in på någon vidare utbildning, men han kan se det framför sig.
– Det blir väl att studera vidare så småningom.
Vad som händer till hösten är ännu oklart, men flytta för studier - det är målet.
Åker man då iväg för att se något annat och sen komma tillbaka, eller åker man för gott?
– Ja jag vet inte. Det beror ju på. Helt ärligt har jag ingen aning om hur det blir.
Skulle det vara ett alternativ att studera på distans för att kunna stanna kvar?
– Nja, det beror på. Det verkar ju ganska kul att studera i Umeå. Och jag trivdes inte så bra med distansundervisning när vi hade det här på gymnasiet under pandemin. Så helst inte.
Vad är det som avgör om man stannar kvar eller drar iväg?
– Nå jag spelar ju hockey här, och får vi ihop ett lag i år så är det ju större chans att jag stannar kvar. Det är ju inte helt avgörande, men litegrann.
Många verkar ha mycket gott att säga om Övertorneå. Att lufta vingarna någon annanstans är det som lockar Martin Stridsman Oja att söka sig bort från hemorten. Om det blir tillfälligt eller inte, får alltså framtiden utvisa.
– Jag har ju bott här hela livet så det kan vara kul att testa något nytt.
Vad skulle kunna få dig att återvända tror du?
– Man trivs ju extremt bra här, det gör man. Det är ju min hemort så skulle man se att det finns jobb och så vidare... Att det går ihop med allting. Då kan man ju komma tillbaka, absolut.
– Man vill ju känna att, ifall man skaffar barn och så vidare om man tänker långt framåt - då vill man ju att de ska kunna idrotta och ha en bra fritid.
Mio Sandgren, 19 år, har gått ut elprogrammet och han kommer att flytta med familjen till Hudiksvall.
– Det känns lite tråkigt att flytta men det här finns ju alltid kvar. Jag trivs här, spelar hockey och har kompisarna här.
Ifall han följer känslan han just nu har så kan Övertorneå kommun så småningom välkomna en hemvändare.
– Jag tror att jag kommer återvända, men det beror ju på hur det känns där borta.
En som lämnade sin hemort för Övertorneå är Disa Eriksson, 18 år, från Haparanda. Hon flyttade efter grundskolan och har läst klart andra året på fordonsprogrammet. Hon går inriktningen för att bli mekaniker men tänker också ta lastbilskort. Efter studenten planerar även hon att flytta, troligtvis norrut.
– Jag skulle helst jobba i Kiruna. Jag gillar ju mörker, kyla och jävlighet. I Kiruna finns jobb och pengar. Kiruna är målet, sen när det blir det får vi se. Det beror på hur fort man hittar ny lägenhet och sånt.
Vad fick dig att lämna Haparanda?
– Jag har alltid velat flytta, jag har inte trivts där. Jag ville bort från samhället och folket där. Jag är en som tycker om att flytta runt.
Kan du tänka dig att återvända till Haparanda?
– Nej.
Vad tycker du om Övertorneå som inflyttad?
– Jag tycker det är lugnt och trevligt. Men stanna vet jag inte, tre år börjar bli mycket så jag far nog vidare sen.
Vad behöver orterna göra för att unga ska vilja stanna på orter som Övertorneå?
– Erbjuda mer möjligheter, säger Disa Eriksson.