Ahmad Alhasan kommer från Syrien han är civilingenjör och det enda han nu längtar efter är att få uppehållstillstånd och att börja jobba.
– Jag vill inte bara gå här och vänta, jag vill bidra och jobba, säger han.
Han flydde från Syrien för fyra år sedan och har sedan dess sökt trygghet och en framtid. Nu har han kommit till Sverige och asylboendet i Juoksengi.
– Nu gör jag ingenting, i Syrien arbetade jag väldigt mycket. Jag hör att det behövs civilingenjörer här så jag vill börja jobba nu direkt. Jag behöver inte sova och tänka hela dagarna, jag behöver jobba och göra nytta och jag måste lära mig svenska snabbt, säger Ahmad Alhasan.
Sabina Seferi kommer från Albanien, hon flydde tillsammans med familjen.
– Vi var inte längre säkra. Det kom plötsligt och vi fick fatta ett snabbt beslut att ge oss av. Jag studerar socialt arbete på universitetet och vill gärna ta en magisterexamen här. Det ger mig hopp att vara här. Sedan vill jag jobba med att hjälpa människor.
Hon hoppas få stanna i Sverige och helst vill hon bo i en större stad.
– Juoksengi är jättefint men det är kallt. Det var inget lätt beslut att lämna Albanien men vi fattade beslutet snabbt, vi hade inget annat val om vi ville leva. Det känns bra att vara här, eftersom jag är ung 21 år är det också bra med nya erfarenheter, jag försöker tänka så.
Sabina Seferi konstaterar att mycket av tiden på asylboendet går ut på att vänta, vänta på besked från Migrationsverket om hon, hennes syster och hennes föräldrar får stanna i Sverige, om de får kalla Sverige som hemma.
– Det är tröttsamt att vänta, att inte veta. Samtidigt är det bra, att vänta innebär hopp och möjligheter om ett tryggt liv.
Rädsla och en känsla av att inte ha något val annat än att fly, lyfts av alla de flyktingar som NSD pratar med och även lusten till liv och förhoppningen om trygghet i Sverige är gemensamt. Omar Sabhan från Irak såg sin systers mördare lämna mordplatsen.
– I Irak behandlas vi som hundar, vi är rädda hela tiden. Vi tvingas att säga vad vi inte tycker för att leva. Det är farligt för oss att vara i Irak.
Han berättar om sin flykt som gick genom många länder. I ett land blev han fängslad.
– Vi blev behandlade som kriminella, fick inte använda telefonen och fick nästan ingen mat. Här i Juoksengi är det så bra, jag är så tacksam över att vara här.
Alabse Abd Al latif, Jawish Mais och barnen Aabe Sobhi och Adai Aabse lämnade sitt hemland Syrien när det inte fanns något hem kvar för dem. De säger att kriget tagit allt och att de till slut inte fanns något annat val än att ge sig av. De är glada att de lever, det är inte alla som gör det. De konstaterar att många dör i Syrien och att många dör under sin flykt då flyktvägarna är allt annat än säkra.
– Nu är vi här i Sverige, vi har det bra nu. Vi hoppas på ett liv här och att få lära oss svenska, säger Jawish Mais.