Bristen på förståelse rev upp svårläkta sår i hans själ

Patrik Åkerblom, 38 år, vill inte vara bitter och arg, trots alla år med oförståelse och en ständig känsla av att inte räcka till, inte duga och att vara fel i skolans inrutade värld.
- Jag väljer att acceptera. Det är så här det ser ut nu och så såg det ut då. Men visst väcks minnet till liv, speciellt när jag befinner mig i skolan, säger han.
Svårknäckt kod
Problemen började när kompisarnas intresse för ord och siffror väcktes.
- Jag hade ingen aning om vad de pratade om när de sa 0+0.
Patrik Åkerbloms mamma signalerade att hennes son inte var redo för skolan.
Men ingen lyssnade.
- Två år senare fick jag gå om. Det var fruktansvärt förnedrande. Efter den dagen existerade inte mina gamla klasskamrater. Jag hälsade inte ens på dem. Hela min livssituation blev upphängd på mina läs- och skrivsvårigheter. Jag begränsade mitt liv, mina drömmar.
I klassrummet utvecklade Patrik Åkerblom panikångest.
- Jag svettades. Rummet gungade. Det blev ett inferno. När pressen blev för stor sprang jag hem. Det var min ventil. När jag blev äldre satt jag kvar, men mådde fruktansvärt dåligt.
Är man mindre bra på någonting är man ofta duktig på någonting annat.
- Jag var duktig på fotboll och sådant, men det räknas inte i skolans värld.
Om skolan uppmärksammat hans styrkor hade nog bristerna inte blivit så enorma hinder. Förklaringen kom när han var 26 år.
- Jag var på en information om dyslexi och tänkte: "Det där är ju jag".
Sedan följde dyslexiutredning.
- Jag har dyslexi. Det innebar en resa tillbaka i mitt liv. Det var mycket som skulle bearbetas. Allt fick sin förklaring. På så många år hinner man samla på sig mycket frustration.
Livet går vidare
Sedan dess har mycket hänt. Patrik Åkerblom läste in gymnasiet, vilket tog sju år. Han har funnit kärleken i Britt. De bor tillsammans i Umeå och älskar fiske och friluftsliv.
Nu utbildar han sig till plåtslagare på Utbildning Nord i Övertorneå, där han studerat i tre terminer.
- På en minut läser jag ungefär lika mycket som textremsan på tv och jag har stora brister i mina matematikkunskaper. Det är som om siffrorna flyger omkring. Jag har svårt att plocka ned dem och förankra dem i verkligheten. I min självkänsla kommer alltid någonting att vara trasigt, men mitt självförtroende är bra.
Vad vill du säga till ett barn som inte är som alla andra?
- Ge aldrig, aldrig upp. Det finns så mycket som du är bra på. Fokusera på det.
Vad vill du säga till barnets föräldrar?
- Stånga er inte blodiga på pedagoger och rektorer. De förstår inte. Gå högre upp, gå till skolverket. Låt inte dagar bli veckor, veckor bli månader och månader bli år för då blir det för sent. Som förälder får man aldrig vika sig.