Där satt han på huk. Jägaren i jägarställning. För när nöden saknar lag är det bara att dra ned byxorna och lätta på trycket.
Så tänkte han, jägaren från Svanstein, och började bekymmerslöst att besudla jaktmarken med sin egen avföring. Lite visste han då att älgarna i Tornedalen verkade betrakta människans exkrement som skogens bruna guld. Och som flugorna dras till, just det, skit – så började skogens kungasläkte närma sig.
Medan jägaren gjorde sitt bästa för att hålla sina kläder rena hörde han en kvist brytas. Från en absolut tystnad gick det helt plötsligt att ana att något närmade sig. Sedan skakade marken som om en tyrannosaurus rex var på språng. Men till skillnad från den fiktiva dinosaurieparken var det här inte ett glas med vatten som skakades av djurrusningen. Den enda vätskan som dallrade här var den som han just hade lämnat efter sig på marken.
Tre älgar kom – och så försvann de, bara sekunder senare. Efter fyra år utan ett ha sett en enda älg hann jägaren från Tornedalen inte ens skita klart och så hade han sett sex stycken innan allt var över.
I en text som ska avhandla min bevakning av Tornedalen 2019 kan man berätta historier om hopp som släcks med kriser i vården, om skolor med sjunkande betyg eller om brotten som sätter skräck i samhällen. Eller så kan man berätta om vardagshjältarna som vill skapa ett bättre samhälle, om drömmarna som väcks på nytt med entreprenörers storslagna satsningar.
Men det kan väl också finnas plats för en riktig skithistoria.
Att träffa nya människor ger oss nya historier. 2020 tänker jag fortsätta att lyssna och lära av den som har något att berätta. Gör det du med. Kanske får du höra en ännu dråpligare jakthistoria än mig.