Marika Landfors i Överstbyn utanför Boden talar om smärtan och våndan när ett älskat djur närmar sig livets slut. Som djurägare följer alltid ansvaret att bestämma när ett kärt liv till sist måste upphöra.
Vattnet i Råneälven flyter åter stilla efter en lång vinter. Något enstaka isflak passerar fortfarande och i hagen en bit upp från älven står två hästar och väntar på att hämtas in. Gårdens australian shepherd kommer springande med något lurigt och livfullt i blicken, som att han bara väntar på ett nytt upptåg.
Livet på gården i Överstbyn är ändå inte som vanligt. Inom loppet av några veckor har Marika Landfors, hennes man Magnus Lidberg och 12-åriga dottern Lovisa Lidberg tvingats att ta avsked av två kära husdjur.
Hunden Nanok, som var av rasen alaskan malamute, insjuknade nyligen i något som veterinären bedömde vara en stroke. Kort därefter fick han avlivas. I söndags tvingades Marika Landfors till ännu ett tungt beslut när hennes älskade Lukas fick avsluta sitt hästliv.
– Jag älskar djur och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan djuren. Men det här vänjer man sig liksom aldrig vid, säger hon och blickar ned.
13-årige nordsvensken Lukas var tillgiven, lugn och pålitlig. En häst som precis som Nanok fanns på gården redan innan dottern Lovisa föddes. När Marika Landfors skulle hämta in sin lurviga, bruna arbetshäst från hagen en dag i våras såg hon att något var fel.
– Han haltade så att han hade svårt att gå, säger hon.
Han fick vila någon dag men hältan avtog aldrig. Efter det följde ett par veterinärbesök och till sist när han röntgades upptäcktes en spricka i bäckenet. För en vecka sedan blev Marika Landfors tvingad att ta det tunga beslutet som varje djurägare någon gång måste ta.
– Men jag ville att han skulle få avsluta här på gården där han alltid har varit, säger hon.
Och så fick det bli.
– Det här beslutet var oerhört tungt. Det är det alltid. Man försöker ju i det längsta att se möjligheter men det kommer ju till en gräns när det är bäst att avsluta. Och då vill jag att det sker med så lite stress som möjligt. Att det sker lugnt och värdigt, säger hon.
Marika Landfors hade Lukas från att han var sju månader gammal.
Smärtan har ändå funnits inom henne hela tiden, både före och efter.
–Jag fyllde hans krubba med äpplen och morötter och stod länge och höll om honom. Han var så fin. Sedan lämnade jag honom där och vår gode vän fick sköta resten. Men oj. Man känner sig hemsk och det är så smärtfyllt. Samtidigt som man innerst inne vet att det inte finns någon annan utväg, säger hon.
Nu vilar Lukas på mark som familjen äger.
– Jag åkte till Boden med bilen när det skulle ske. Jag orkade inte vara hemma. Och jag ville inte vara hemma för jag visste att jag skulle få svårt att hålla ihop. Då hade jag säkert stressat upp min häst som också hade känt att någonting var galet. Nu satt jag där i Boden och väntade på att tiden skulle gå. När jag kom hem gick jag in i stallet och bara grinade, berättar hon.
Hon säger att det är viktigt att tillåta sig att vara ledsen. Det har hon pratat med dottern Lovisa om också.
– Det är en stor sorg att förlora någon man håller av så mycket. Det är det för alla i familjen, säger hon.
12-åriga Lovisa Lidberg är blyg och har svårt att sätta ord på alla känslor som har funnits och finns inom henne. Deras fina kallblod finns inte längre mer än i deras minnen.
– Jag älskar ju våra djur. Det är lite svårt att förstå när han är borta, säger hon med mycket låg stämma.
Samtidigt som de pratar passar Lovisas welsh cob på att smita. Pappa Magnus Lidberg tar sig för pannan när den vårystra märren drar en repa på den än så länge blöta och sköra gräsmattan. Lovisa spricker däremot upp i ett leende.
– Tinka kan vara lite busig, säger hon.
Marika Landfors, Magnus Lidberg och Lovisa Lidberg har haft en tung vår när två av deras mest älskade husdjur har dött inom loppet av några veckor.
Med lite taktik och en hink med foder får de till sist fast smiterskan. Vad som händer i en hästs medvetande är givetvis omöjligt att veta men alla i familjen har sett hur sjuåriga Tinka har saknat Lukas i hagen.
– Hon har gnäggat och letat. I flera dagar. Hon har varit olycklig och ledsen. Det är så som jag tolkar det. Det har varit hjärtskärande att se. I dag är egentligen första dagen som hon inte gnäggar på det sättet, säger Marika Landfors.
De har nu fått låna en häst från kompisen Linnéa Cederlund i grannbyn Valvträsk. Hon gör nu Tinka sällskap i hagen.
– Det känns fint att ha vänner som hjälper och ställer upp i sådana här stunder. Det är då man behöver sina vänner som mest, säger hon.
Hon fanns också med när Lukas skulle avlivas.
– Lukas kände henne. Han var trygg med henne. Det är guld värt att få den hjälpen för det är ju så tufft. Ångesten som man har. Jag har svårt att beskriva den. Det blir ett sår i själen på något sätt, säger Marika Landfors allvarsamt.
I fjol förlorade också Lovisa shetlandsponnyn Kotte när han drabbades av akut fång. I dag ligger han och Lukas sida vid sida borta i skogen med gravarna alldeles intill varandra.
– De två var jättebra kompisar, säger Lovisa.
Marika Landfors, Överstbyn.
Framför Marika Landfors går nu hönsen och pickar i sig av den mat som strötts ut där alldeles innan. På gräset vid en av ladorna står en gammal SkiDoo Everest 440 från sent 70-tal. Älven flyter stillsamt och rofyllt vidare - och hundarna har lagt sig ned i solen en stund.
– Man älskar sitt djur och man vill göra vad som är bäst för det. Djuren är så tillitsfulla. De lägger ju också sina liv i våra händer. Därför är det så dubbelt när man måste vara den person som faktiskt tar beslutet som berövar dem livet. Det är tufft. Men man måste bara göra det. Man måste ta det ansvaret, säger hon.