NSD år 1953. Fru Agda Larsson och hennes dotter Ulla-Britt betraktar den brinnande byggnaden, efter att ha räddat familjen Vennbergs tre små barn från att innebrännas.
Undertecknad har besökt platsen tillsammans med två av familjens dåvarande fem barn: Elisabet Sköld som bor i Överkalix och Kent Vennberg som bor i Luleå.
Elisabet och hennes storebror Torbjörn befann sig i byaskolan när branden utbröt.
– Jag minns nästan ingenting men det måste förstås ha varit chockartat, att se huset brinna. Jag och Torbjörn trodde väl också att våra syskon befann sig därinne, säger hon.
NSD:s journalist beskrev då händelseförloppet så här:
”Sjuttonåriga Ulla-Britt Larsson, Hedensbyn, gjorde på tisdagen en hjältemodig insats, då hon trängde sig in i ett rökfullt rum i en övertänd byggnad och räddade en liten gosse. Minuten efter var rummet ett dånande eldhav.”
Strax innan hade hennes moder, fru Agda Larsson, räddat gossens två syskon undan lågorna. De tre små barnen var sjuka och hade lämnats ensamma hemma, medan deras moder Alida Vennberg var ner till kyrkbyn för att köpa medicin åt dem. När hon gick för att hämta medicinen låste hon in barnen för att de inte skulle springa ut i kylan.
Elden uppkom troligen genom lek med tändstickor. En granne, fru Agda Lindbäck, upptäckte tjock svart rök från huset och började ropa att elden är lös.
Gemenskap grannar emellan är viktig i alla åldrar. På bilden från vänster Krister, Eivor och Elisabet Vennberg, samt grannen och kamraten Karl-Erik "Kalle" Nordmark.
Grannfrun Agda Larsson hörde ropen när hon var ut till ladugården, och sprang de 200 metrarna till brandplatsen. När hon kom fram stod hela förstugan och köket i ljusan låga.
Plötsligt upptäckte hon ett förskrämt barnansikte som trycktes mot en fönsterruta. Barnen var inlåsta!
Hon släpade fram en brunnsring till fönstret, och i samma stund kom några karlar som slog söder glaset i rutan. Barnen var alldeles förstenade av skräck. När fru Larsson ropade på dem att komma fram till fönstret rörde de sig inte. Dånet från den rasande elden överröstade deras förtvivlade gråt.
Treåriga Krister och sexåriga Eivor kunde lyftas ut. Men nu hade elden ryckt så nära att hettan gjorde ytterligare räddningsförsök omöjliga. Men fyraårige Kent låg sjuk i sängen inne i rummet. Han måste räddas!
Kent Vennberg var fyra år när han räddades mirakulöst från branden. Trist var förstås att familjens lilla hundvalp blev lågornas rov.
Räddningsaktionen måste ske från ett annat håll. En ny ruta fick slås sönder och nu lyftes 17-åriga Ulla-Britt Larsson in i rummet av starka karlarmar. Hon trevade sig fram i röken, till sängen och fick ut lille Kent. Genom det kraftiga vinddraget fick elden ökad kraft men Ulla-Britt ville också försöka rädda familjen Vennbergs lilla hundvalp.
Folket utanför huset ropade till Ulla-Britt att komma ut men flickan gav sig inte. Hon hittade emellertid inte hunden och lyftes åter ut. I samma ögonblick var rummet övertänt.
Överkalix brandkår hade alarmerats men gården var alldeles övertänd när den nådde fram. Ingenting av lösöret kunde räddas. Fastigheten var försäkrad för 25 000 kronor och lösöret för 10 000. Summorna torde i det närmaste täcka värdet av det brunna.
I detta gamla hus utan vatten och avlopp hade blivande postmästaren och journalisten Bosse Johansson bott sina sex första levnadsår. Därefter tog familjen Vennberg över och bodde här med sina fem barn , tills man byggt nytt på Tallviksudden.
Brandmännen fick i första hand inrikta sig på att rädda kringliggande byggnader. Husen ligger här ganska tätt och vinden låg på kraftigt. Närmaste gården, som ett tag var starkt hotad, fick man börja evakuera, men vinden vände.
Fru Vennberg upptäckte att hemmet brann när hon kommit till bron över Ängesån. Hon blev stel av fasa och skyndade hem. Där möttes hon av underrättelsen att hennes små barn räddats. Familjen inkvarterades hos släktingar.
Efter branden publicerade NSD en annons:
"Ett varmt tack för den storslagna hjälp i form av pengar, kläder och husgeråd som kommit oss till del, efter den brandkatastrof som drabbat oss. Hedensbyn den 21/10 1953. Alida och Bertil Vennberg.”