Stämplarna berättar en spännande historia

Den som tror att frimärks- och stämpelsamlande är en knastertorr ensamhobby för tråkmånsar har definitivt inte träffat 66-årige Gösta Nordmark. Ögonen lyser och orden fullkomligt flyger ur honom när han berättar om sin stora passion - och om hur allting började en helt vanlig dag för 37 år sedan.
- Det var 1972. Jag fick reda på att gamla handlaren i Ängesån, Viktor Larsson, hade sparat all korrespondens genom åren och tyckte det var något som borde tas rätt på. Så jag köpte rubbet. Det var 1 600 frimärken och 700 brev från 1910-talet och framåt, förklarar Gösta över ett saftigt wienerbröd inne på Brännvalls café.
På den vägen är det. I dag har Gösta Nordmark mer än 100 000 frimärken, kuvert och postavier med ortstämplar, och bortåt 150 vykort från sin barndoms bygd. En av favoriterna är ett rekommenderat brev till Luleå utskänkningsbolag som sändes från Lansjärv 1911 och gällde en beställning på starkvaror.
- Rekportot var 35 öre och pengar hade skickats med. Det är lite annat än nu, skrockar Gösta.
Speciellt är också det inbetalningskvitto från Mjöträsk som signerades 1955 av lantbrevbäraren Johan Johansson. I trettio års tid, fram till sextiotalet, färdades han de tre milen fram och tillbaka till poststationen i Svartbyn med cykel, skidor eller moped. Innan dess hämtade byborna själva sin post. Men 1932 ansökte de om att få lantbrevbäring med motiveringen att jobben i skogen var så tidskrävande. Och just den ansökningen hittade Gösta av en slump på en utställning i Stockholm.
- Gissa om jag blev förvånad! Jag köpte den för hundra kronor. I ansökningen står bland annat att "vägen var farbar med velociped", berättar han entusiastiskt.
Uppslukade av vykorten
I jakten på nya fynd och fakta använder han sig av uppslagsböcker, arkiv och internet, men också av livs levande minnesbanker.
En av dem är 80-åriga Lars-Gösta "Lakrits" Johansson.
Han dyker rätt som det är upp på Brännvalls, och strax är de båda herrarna totalt uppslukade av Överkalix-vykorten på bordet.
- Det här är ju gamla sjukstugan och "epidemin" där de som hade difteri, tuberkulos eller scharlakansfeber fick ligga. När det var som värst tog man in hela familjer. Jag och två av mina tre bröder låg där också, men vi hade tur för mamma jobbade där, berättar Lars-Gösta och pekar.
De mänskliga mötena är något som Gösta Nordmark ser som ett extra plus med hobbyn. Därför är han en av de omkring hundra medlemmarna i Norrbottens filatelistförening i Luleå. Han också varit med att skriva boken "Posten i Luleå" - och åker då och då iväg på tävlingar med sina Överkalixstämplar!
- Jodå, det går att tävla i, intygar Gösta muntert.
Det enda negativa han egentligen kan komma på är att samlingarna tar en hel del plats.
- Min fru brukar säga att jag ska slänga skräpet, skrattar han med glimten i ögat.
Historia som går förlorad
Vanligaste frågorna är om frimärkena är värdefulla, och om det är orsaken till hans intresse. Men så är det inte, försäkrar Gösta Nordmark:
- Om vi inte tar rätt på de här sakerna försvinner ju en massa historia. Visst är det ett riktigt detektivarbete ibland, men jag tycker att det är himla kul!