Kommunen polisanmäler sig själv

Det var när bygg- och miljökontoret fick ny personal som det 2015 uppdagades att kommunen bröt mot en rad av de villkor som gäller för miljöstationens verksamhet. Denna sker ovanpå och intill den tidigare nedlagda soptippen, Furunäsets deponi.

– Miljöenheten vände sig då till oss på länsstyrelsen för vägledning, säger Roger Larsson.

Sedan dess har inte bara länsstyrelsen i ett yttrande slagit fast att ”kommunen sannolikt bryter mot ett flertal av villkoren” i tillståndsbeslutet från 2004 – bygg- och miljönämnden har även ålagt kommunens tekniska avdelning att komma in med en diger åtgärdsplan och anmält avdelningen för misstänkt miljöbrott.

En av orsakerna är att kommunen har uppgett att eventuellt lakvatten från komposteringsanläggningen, slamavvattningsbäddarna och mellanlagringen av avfall – där bland annat farligt avfall som kylskåp, färgrester och impregnerat trä förvaras – samlas upp från hårdgjorda ytor för provtagning, sandfiltrering, ny provtagning och sedan leds ned i marken – trots att några hårdgjorda ytor, brunnar och filter aldrig har funnits. I stället har obehandlat lak- och dagvatten letts rakt in i den nedlagda deponin via slambäddarna. Vilket bedöms som ”synnerligen olämpligt” av länsstyrelsen.

– En avslutad deponi ska tvärtom isoleras så mycket som möjligt för att regn- och tövatten inte ska tränga in och öka lakvattenbilningen. Annars riskerar föroreningar som finns i det deponerade avfallet att spridas i naturen och vidare till växter, djur och människor, säger Roger Larsson.

Några provtagningar som skulle ha kunnat visa om så har skett har överhuvudtaget inte gjorts från miljöcentralens start och fram till 2015. Men enligt prover som har tagits höst och vår mellan 2015-2016 – dels av ytvattnet i intilliggande Lillån som rinner ut i Kalixälven och dels av grundvattnet på två platser inom området – visades högre halter av klorid, konduktivitet och ammoniumkväve i grundvattnet än riktvärdena (SGU FS 2008:2) på en av provplatserna. Ett resultat som enligt en rapport från kommunens konsultföretag ”tyder på att det kan finnas en påverkan av deponin”.

Samtidigt har en så kallad sluttäckning av deponin utförts, enligt en kommunrapport från 2001. Vad som har gjorts är dock oklart eftersom ”Dokument som styrker detta saknas…”, (inspektionsprotokoll från 2016). Klart är i alla fall att avvattnat men ohygieniserat avloppsslam från privata brunnar – alltså slam som inte har processats och därmed riskerar att sprida salmonella och andra smittor – i åratal har spritts ut över deponin som en slags täckning – fastän det enligt kommunens tillståndsbeslut från 2004 skulle komposteras.

Något som länsstyrelsen menar ”har betydelse för de som arbetar på miljöcentralen och för anläggningens besökare”.

– Bygg- och miljönämnden gav tillstånd till en ändring 2006. Det hade de ingen behörighet till eftersom länsstyrelsen är tillståndsmyndighet. Men det friar inte heller tekniska avdelningen som gjorde ansökan, säger Roger Larsson.

Vidare godkände nämnden obehörigen en utökning av kommunens mellanlagring av träavfall från 1000 till 2000 ton per år 2007. Dessutom har tegel-, keramik-, porslin- och betongavfall utan giltigt tillstånd använts till anläggande av vägar och arbetsytor inom miljöcentralens område – vilket får länsstyrelsen att fundera på ”om det istället, i vart fall till viss det, är fråga om bortskaffning av avfall genom deponering”.

Vad är värst i kommunens agerande?

– Ur miljösynpunkt är det nog att man har slarvat med sluttäckningen av deponin. Men sedan är det ju väldigt allvarligt om verksamhetsutövare struntar i att följa miljöregler och de villkor som sätts upp. Då urholkas ju hela vårt system, säger Roger Larsson.

Han framhåller att Överkalix kommun har inlett en process för att rätta till felaktigheterna – något som enligt kommunen i värsta fall kan kosta miljontals kronor.

Borde inte länsstyrelsen redan tidigare ha märkt att något var fel och återtagit kommunens tillsynsansvar?

Här hänvisar Roger Larsson till Anna-Carin Ohlsson, chef på miljöskyddsenheten.

– Den frågan går väl att förklara med den arbetssituation vi har. Vi har inte kunnat prioritera denna arbetsuppgift, säger Anna-Carin Ohlsson.