Det var för fem veckor sedan som Annika Mattsson i byn Västra Rödupp, 1,6 mil från centrala Överkalix, råkade ut för den traumatiska händelsen. Klockan var vid 07.30 på morgonen och hon hade gått på en promenad med hunden då det som många bybor länge bävat för inträffade.
– Det hade precis kommit pudersnö och jag såg inte potthålet i vägen utan klev rakt på kanten så foten vrickade till och knäcktes. Jag föll sedan rätt framåt, och när jag tog emot mig med handen bröts armen av uppe vid axeln och neråt, berättar Annika hemma vid köksbordet.
Vid olyckstillfället befann hon sig 800-900 meter hemifrån, och först visste hon inte ens om hon skulle kunna resa sig. Samtidigt var det en handfull minusgrader. På vägen passerar inte heller många bilar.
– Jag bara låg där och kände hur ont det gjorde. Men sedan tänkte jag att ”jag måste upp”.
Situationen komplicerades dock av att vänster fot och höger arm skadats– vilket gjorde det närmast omöjligt att ta spjärn och samtidigt hålla balansen.
Och att försöka larma efter hjälp var inget som Annika ens övervägde:
– Det är ingen idé eftersom mobilnätet inte fungerar här.
På något sätt tog hon sig ändå upp:
– Jag skrek rätt ut av smärta. Sedan släpade jag mig framåt med foten efter mig och höger arm hängandes rakt ned.
Väl ”i mål” ringde hon maken Anders från huset där paret har fast mobiltelefoni. Det betyder att en fast mottagare och riktantenner ska förstärka mottagningen:
– Men ofta fungerar inte det heller så bra, och nu tog det ett tag innan han ens kunde höra vad jag sa.
När maken förstod allvaret kom han i ilfart hem från jobbet och körde Annika till ortens hälsocentral:
– Tack och lov var det just den dag i veckan då där finns röntgenpersonal, säger Annika – som via inkopplade specialistläkare i Sunderbyn fick beskedet att hon slapp gips men att foten inte fick belastas och att armen måste hållas stilla i sex veckor för att läka.
Efteråt har hon behövt hjälp med allt ifrån att klä sig till att duscha.
– Innan Anders har åkt till jobbet på morgnarna har han hjälpt mig till fåtöljen i vardagsrummet. Där har jag sedan suttit till lunch då han kommit hem och gett mig och hunden mat, säger Annika och kan inte låta bli att le åt eländet.
Än värre tycker paret är orsakerna till läget:
– Naturligtvis kan man ramla på vilken väg som helst. Men här är vägen så dålig att den knappt går att köra på under vissa snöfria perioder. Beläggningen är full av potthål, och så fort hålen fylls igen körs oljegruset bort av timmerbilarna. På ett ställe kommer det också upp trästörar på vårarna, säger Anders.
Liksom många grannar har paret redan tidigare oroat sig för följderna om en olycka sker där mobilnät saknas och det inte går att larma. Att täckningen är så dålig har de fått veta beror på att de är i radioskugga i älvdalen under bergen.
– Fler master har därför satts upp av kommunen. Men sedan har inget hänt. Varför vet vi inte, säger Anders.
Fiber till bredbandet inomhus har fördröjts flera gånger, men ska enligt en koll med kommunen börja kopplas in under sommaren.
Era tankar?
– Det känns som om vi i glesbygden är bortglömda och inte värda att satsa på. Politikerna i storstäderna skulle inte klara av att bo här en månad, säger Annika.