Det var söndagen den 25 maj, på morsdag i fjol, som den skräckfyllda händelsen ägde rum. Klockan var strax över sju på morgonen och Anette Nilsson hade precis gått på sitt skift då hon såg en kille med ryggräck och ansiktet dolt av en huva komma in i affären. Någon föraning om vad som komma skulle hade hon inte, även om hon och hennes kollega tidigare hade observerat att butiken under natten hade utsatts för ett inbrottsförsök:
– Min första tanke var att det var någon som var risig efter en lång natt. Så småningom hann jag också börja fundera på varför det dröjde så länge innan han kom till kassan. Men så blev jag upptagen av en annan kund och då for det ur huvudet.
När Anette Nilsson står och fixar bakom kassan händer sedan det som hon aldrig har trott ska hända på arbetsplatsen där hon jobbat sedan hon var 21 år:
– Plötsligt hör jag någon som harklar sig och när jag vänder mig om ser jag rakt in i en pistolpipa. ”Ge mig pengar” säger killen som håller i den. På sig har han en vit, slät mask med små hål för ögonen som döljer ansiktet.
Så här i efterhand vet Anette Nilsson inte hur hon får kroppen att lyda. Men av poliserna som har gått igenom övervakningsfilmen har hon fått höra att hon gör allt enligt regelboken. Till synes lugnt följer hon rånarens instruktioner: lämnar över pengarna från första kassan och därefter från den bredvid – hela tiden med händerna väl synliga så att rånaren inte ska tro att hon larmar, hamna i panik och börja skjuta. Samtidigt är hon i svår chock:
– Jag tänker eller känner absolut ingenting. Men när rånaren försvinner ut ur affären sjunker jag ned på knä. Då darrar och skakar jag så mycket att jag inte klarar av att resa mig utan hjälp från min kollega som hör när jag ropar och kommer och hjälper mig.
Hemma vid köksbordet i den vårknoppande överkalixbyn Svartbyn berättar Anette Nilsson om tiden som följer: overklighetskänslorna, hur hon redan dagen efter är tillbaka på arbetsplatsen, om stödet från maken och deras tre vuxna barn – och om rädslan som väcks till liv när det lilla samhället bara ett par dagar efter det första rånet skakas av ett nytt grovt rån där en äldre man binds och hotas med pistol, yxa och kniv av två maskerade män i sitt hem i byn Gyljen.
– Jag var ute med hunden när jag fick höra vad som hänt. Jag minns att jag direkt började se mig om efter en flyktväg.
– Annars rullade det mesta bara på. Största skillnaden var nog att jag hela tiden såg till att vara sysselsatt, sammanfattar Anette Nilsson.
Ju längre tiden gick stod det dock klart att något inte var rätt.
– Det var som att jag inte längre klarade av att fullfölja allt som jag satte igång med. Jag slutade kunna sova, och har heller aldrig gjort så mycket fel på jobbet som då.
I september kom kraschen: orkeslösheten och all gråt:
– Jag tappade kontrollen. Då var det bara att vara hemma och ta det lugnt.
I dag är Anette Nilsson tillbaka på jobbet på Coop. Hon kan åter känna glädje och framtidstro.
På vägen hit har dalmatinerhunden Alle spelat en stor roll.
– Han har följt med på långa promenader eller bara legat nära på soffan när jag inte orkat något annat.
KBT, Konjunktiv beteendeterapi, är en annan pusselbit. Där hon har lärt sig att aktivt byta ut jobbiga tankar:
– Istället för att skräckslaget tänka ”har inte han likadana skor som rånaren” kan man vända det till ”vilka snygga skor den där killen har”.
Känslorna kring den oidentifierade gärningsmannen har gått från ilska och hämnd till nollställdhet. Och medkänsla. Men fortfarande plågas Anette Nilsson av mardrömmar om vita ansikten. Vissa dagar är jobbigare än andra. När hon först kom tillbaka till sitt arbete orkade hon inte sitta i kassan utan hade anpassade arbetsuppgifter. Nu är målet att kunna gå upp till heltid från dagens 75 procent.
– Fast det är inte säkert att det blir på Coop. Jag hade redan innan rånet drömt om att läsa till sjuksköterska, och de tankarna har blivit starkare.
Kunde något ha gjorts för att förenkla resan?
– Jag hade önskat att alla vi i personalen på min arbetsplats hade samlats för att prata om det som hade hänt. Trots påstötningar lokalt och högre upp samlades vi inte en enda gång, och själv orkade jag helt enkelt inte ta tag i det.
Har det kommit något gott ur erfarenheterna?
– Arbetet med att hantera de svåra känslorna har gjort att jag har vuxit som människa och att jag har fått en större förmåga att sätta mig in i andras känsloliv.
Anette Nilsson ler och klappar om fyrbenta bästisen Alle:
– Sedan ser jag nog lättsammare på livet.