Det är full fart hos Liljebäcks i den lilla byn Östra Stråkan i Överkalix. I det nyrenoverade köket har sönerna Alfred, 4 år och Elias, 2, precis förvandlats till skräckinjagande men mycket rara dinosaurier. I magen på Alice väntar familjens minsting (som när det här publiceras både har hunnit komma ut och få namnet Lukas). I den blixtupprustade ladugården bor sedan i höstas trettio mjölkkor– vilket knappast någon trodde var möjligt.
– Det är väl inte varje dag unga familjer flyttar hit och startar lantbruk. En del tycker säkert att vi är lite konstiga, säger Jakob Liljebäck och skrattar.
Tidigare bodde familjen i Alices hemland Nya Zeeland. Gemensamt drev paret ett lantbruk med som mest 740 köttkor och fem anställda. Ett liv som bägge stortrivdes med, men som förstås skiljer sig från det de lever idag. Inte minst eftersom klimatet är annorlunda, djuren på Nya Zeeland går ute året runt. Och, förstås, att besättningen där var 25 gånger större än dagens.
– Fast där är det inte så mycket. Största besättningarna består av 50 000 djur, säger Alice.
Att paret ändå valde att flytta tvärs över jordklotet hänger dels ihop med att Jakob har sitt föräldrahem i Överkalixbyn. Dels med att djurbesättningen inte kunde utökas utan att byta gård:
– När vi fick barnen kändes det som ”nu eller aldrig”, säger Alice.
Både hon och Jakob är "bondbarn", och faktum är att de kan tacka korna för att de hittade varandra när Jakob efter skolan styrt kosan till Nya Zeeland:
– Han kom och jobbade på mina föräldrars gård. Resten är historia säger Alice muntert.
”Återresan” skedde i juli 2020, mitt under coronatider. Väl installerade i Jakobs föräldrars extrahus startade sökandet efter ett svenskt ställe. Vilket inte blev helt enkelt.
– Förutom att man ska trivas ska det ju gå ihop ekonomiskt, säger Jakob.
När några månader gått och det började kännas lite mörkt kom han dock på att gården invid hans föräldrahem nyligen blivit tom. Kanske skulle ägarna, Rolf och Karin Kvist, vilja hyra ut?
– Så en kväll gick jag över och frågade.
Det ångrar paret inte. För makarna Kvist kontrade med att erbjuda dem – att låna gården.
– På den vägen är det. Nu har vi repat en del inne i huset och i lagården, och det här är perfekt för oss, säger Jakob entusiastiskt.
Alice håller med. Hon har en examen i ekonomi och planerar utöver jordbrukslivet att starta ett företag som livscoach.
Bäst hittills?
– De olika säsongerna. Och att få vila från solen efter 13 års utejobb, säger Jakob.
Att lyckan är delad visar sig när grannarna Kvist dyker upp:
– Här blir mer liv i luckan med barn, säger 83-åriga Rolf.
Han är uppväxt på gården som ett av 12 syskon och drev länge jordbruk här med sin numera bortgångna bror. Innan dess sköttes gården av föräldrarna Verner och Anna.
– Nu känns det tryggt att ungdomarna finns om vi behöver någon hjälp, säger Karin Kvist – som i gengäld gärna bjuder de små dinosaurierna och deras föräldrar på bullar eller en bit blåbärskaka.
Vad händer om ni flyttar och har lagt ut pengar på gården?
– Då kan vi absolut leva med det, säger Jakob.
Grannen Karin ler:
– Om de far tillbaka till Nya Zeeland får de ta oss med.