”Josefines insats är inte av denna värld och jag är henne evigt tacksam”, säger Anders Nilsson.
Det är en vacker aprilmorgon med strålande sol när Anders, 65, och Josefine Nilsson, 32, bestämmer sig för att åka ut på en skoterutflykt. Mamma Rose-Marie Modigh, 63, stannar i stugan.
Familjen, som annars bor i Solna, befinner sig i familjens fritidshus i Svartbyn utanför Överkalix.
– Vi hinner ut på en tur innan jag ska resa hem, säger Josefine.
Termometern visar 15 minusgrader och far och dotter klär sig ordentligt. Josefine lånar mammans icebugs.
– Att jag bär skor med bra fäste blir räddningen när jag kämpar för min och pappas överlevnad i isvaken i Kalixälven.
Duon hinner bara åka genom skogsdungen vid stugan ner till älven och en bit ut på isen när katastrofen inträffar. Plötsligt ser isen mörk ut, och det ligger lite flödesvatten ovanpå. De har solen i ögonen och har missat att de hamnat utanför skoterleden.
Josefine sitter bakpå pappa på skotern. De stannar för att försöka se vart de bör åka. Men det är för sent! Isen spricker och allt går blixtsnabbt.
"Jag planerar att ta förarbevis för skoter så att jag även kan köra själv framöver. Det ser jag fram emot", säger Josefine Nilsson, som inte tänker låta rädslan ta över. Hon och pappa Anders har redan tagit ett par turer med nya skotern.
Skoterns bakdel sjunker ner och innan någon av dem hinner reagera befinner sig Anders och Josefine i vattnet. Med krafter från armbågarna häver Josefine sig upp på isen ganska snabbt.
Men Anders är kvar i isvaken och kämpar mot hårda undervattensströmmar som vill slita med sig honom under isen.
– Jag kämpar mot starka krafter i vattnet. Benen dras i väg under isen. Det går inte att sparka sig fram, eller att alls använda krafter från benen.
Anders har iskanten mot ryggen. Det är omöjligt att ta simtag, han kämpar i stället med att försöka häva sig upp med armbågarna på isen bakom sig.
– Men isen bara spricker och det är en kamp mot tunga, vattenfyllda kläder och hårda strömmar. Om jag dras in under isen är det kört, säger Anders.
Under sig ser han skotern på älvens botten. Är det där han själv ska hamna?
Josefine, som krypande tagit sig längre bort från isen, ser hur hennes pappa om och om igen misslyckas med att häva sig upp på isen. Läget blir akut.
– Jag ser paniken i pappas ögon och att han börjar hyperventilera. Jag räknar sekunder i huvudet. Hur länge har han legat i isvaken? Jag har prövat isvaksbad under kontrollerade former och vet hur en kropp reagerar.
Hon tar sig krypande runt vaken och lägger sig ner för att hasa fram den sista biten. Anders kämpar i vattnet medan Josefine sakta tar sig fram på den blanka isen.
Josefine lägger sig raklång på sidan och får tag i sin pappas krage på jackan.
– Jag håller ett hårt grepp i isen med ena handen och drar i honom med den andra. Jag är adrenalinstinn och superfokuserad. Jag fattar inte var jag får kraften ifrån, men jag lyckas dra upp honom ur vaken.
Anders kommer upp på isen och försiktigt förflyttar sig far och dotter på alla fyra bort från vaken.
– Vi är genomblöta men känner varken kyla eller smärta, trots att jag faktiskt har skadat mig ganska mycket. Chocken och adrenalinet håller undan alla känslor.
Josefine är mest irriterad för att skotern är borta.
Hon och Anders ser hur skoterns packlåda guppar på vattenytan i vaken när de börjar promenera hemåt.
Josefine fotade sin pappa Anders direkt efter dramat.
Josefine stannar upp och tar en bild på sin pappa med mobiltelefonen. Anders tackar henne för att hon räddat hans liv. Josefine säger att det väl inte var något att tacka för. Det är först i efterhand som tankarna kommer om vad som kunnat hända och hur illa det kunde ha gått.
– Mina tjocka kläder, täckbyxor, vinterjacka och stövlar, är blöta och tunga, jag väger över 110 kilo och strömmarna sliter i mig. Det är svårt att förstå att Josefine lyckades dra upp mig. Var fick hon krafterna ifrån?
Anders säger: ”Du har räddat mitt liv, inser du det?”
Josefines mamma Rose-Marie ser att två figurer kommer gående genom skogen och hon ser hur blöt Anders är.
– Anders säger att han måste kontakta räddningstjänsten och berätta att ingen människa har drunknat. De kommer ju att undra när någon ser isvaken och packlådan som ligger i vattnet.
Efter en varm dusch känner Josefine att hon har ont i revbenen, nacken och axeln. Hon är alldeles röd. Mamma Rose-Marie tejpar axeln innan det är dags för Josefine att packa sina grejer. Hon ska ju hinna till flyget och Anders skjutsar henne till Kallax.
I efterhand har Josefine förstått att det inte var så klokt att flyga. Tack vare vänner som insisterar söker hon vård. Vid det första besöket på akuten får Josefine veta att hon har två brutna revben och en sträckning i axeln.
Nästa dag kräks hon blod och tvingas åka till akuten igen. Nu får hon veta att ett blodkärl i magen har brustit. Läkarna dränerar magsäcken med en slang genom näsan ner i magen.
Josefine säger att allt som hänt först nu kommer i kapp henne och traumat utlöser en depression. Josefine, som jobbar som enhetschef, är också utbildad instruktör till första hjälpen inom psykisk hälsa. Därför inser hon snabbt att hon själv behöver hjälp.
– Jag har fått samtalsstöd för att bearbeta traumat och alla tankar om vad som kunde ha hänt. Nu mår jag mycket bättre.
Josefine är för alltid familjens stora hjälte efter insatsen på Kalixälven och stoltheten hos mamma Rose-Marie och pappa Anders går inte att ta miste på.
För mamma Rose-Marie har tiden efter olyckan också varit jobbig.
– Jag har haft mycket mardrömmar och tankar. Tänk om Anders och Josefine inte tagit sig upp ur vaken? Tänk om jag aldrig mer hade fått se dem? Vi hade kanske aldrig fått veta vad som hänt.