”Jag tror jag kommer lindrigt undan eftersom jag är ganska vanlig”, säger Miss Knapsu, eller David Nordström, som är den som döljer sig bakom löshåret.
Det är lördag eftermiddag. Iförd skrikrosa fuskpäls och glitterklänning sitter Miss Knapsu i hotellfoajén och tar igen sig med ett glas vatten efter att först ha hållit i en sagostund och sedan hälsat ett sextiotal förväntansfulla knattar välkomna på disco. Ingen (utom möjligen en fyra-femårig, kille som mycket observant undrar varför Miss Knapsu har jacka på sig inomhus) verkar tycka att kreationen är särskilt konstig. Allra minst primadonnan själv– eller 35-åriga David Nordström från Pajala, numera boende i Boden – som döljer sig bakom lösögonfransarna.
– Jag går in i en roll som gör att gränserna flyttas, säger han och skrattar.
David berättar hur allt började 2014 i Pajala när han och några andra ville lyfta hbtqi+frågorna och startade Tornedalens första pridefestival.
– Vi tyckte att det saknades en dragqueen. Så då gjorde jag det som en kul grej på pubkvällen. Sedan har det bara fortsatt.
Reaktionerna upplevde han som enbart positiva, men då var ju sammanhanget accepterande.
Hur togs det emot senare, inga släktingar eller vänner som reagerat negativt?
– Nej, men jag gör ju inte drag till vardags. För mig är det ett slags artisteri. Sedan har jag väl ynnesten att i mitt maskulina jag kunna passera ganska lätt, säger David.
"För mig är det artisteri", säger David Nordström om förvandlingen till Miss Knapsu då han drar på sig den rosa peruken.
Orsaken till det tror han är – hans tornedalska ursprung.
– Det är jeans och t-shirt liksom, lite ”laid back”. Jag låter gärna skägget växa. Visst har jag har haft perioder då jag haft lättare smink och kaftaner, även då jag varit ute i svängen hemma i Pajala. Men jag tycker inte att någon brytt sig då heller. Jag tycker snarare det varit värre då jag bodde i Stockholm.
David minns ett tillfälle när han jobbade på Gröna Lund och hade ryckt in som spöke i spökhuset.
– Efteråt var lite svart smink kvar runt ögonen. Då var det en på puben som sa ”är du bög eller?”. ”Ja, vadå”, sa jag. Då blev det ”Kolla grabbar, en bög” Det var inte hotfullt. Men det blev ett spektakel som jag inte är van vid hemma.
Samtidigt sticker David inte under stolen med att folk tittar om han går till en föreställning ute omklädd till drag, eller om han och hans man håller varandras händer. Det var också tufft att som ung i en bygd med starka religiösa förtecken och normer inse att han var homosexuell.
– Det pratades om att det inte fanns några bögar i Pajala ”och det var ju skönt”. Så då ville man ju inte vara den som förstörde den lilla idyllen, säger David.
"Jag går in i en roll som gör att gränserna flyttas", säger David Nordström om när han svidar om till Tornedalens enda dragqueen.
Resultatet blev att han gjorde ”jag får inte plats här i byn utan måste flytta till Stockholm-resan” – bara för att inse att huvudstaden var alldeles för stor.
– Man är ju ändå den byfåne man är. Det var väl därför vi startade Tornedalen Pride. Ska jag kunna flytta hem måste man få igång samtalet, säger David som sedan han gick ut teaterlinjen i Örnsköldsvik och levt i Stockholm har bott hemma i Pajala i två omgångar, senast fram till 2019.
Är något annorlunda idag?
– Absolut. I och med att vi drog igång det där började folk våga prata om det. Men sedan kanske negativa åsikter inte hörs eftersom man har ögonen på sig på små orter. Jag vet ju att min bror och hans vänner har fått glasflaskor i huvudet för att de spelar teater: ”för då är man ju bög”.
David, som läser sociologi på Luleå Tekniska Universitet, berättar att forskning visar på förändrade attityder i lokalsamhällen där satsningar gjorts. Just därför ser han evenemanget i Överkalix som extra viktigt.
– Även om inte alla programpunkter varit smockfulla gör det ändå något med ett samhälle när det finns ett pridearrangemang.
Under Överkalix första Pridefestival läste Miss Knapsu sagor för barn, en aktivitet som startats för att både främja läsandet och lätta upp normerna.
Under pridefestivalen arrangerades även ett pridetåg.
Nere i hotellets nattklubb fortsätter musiken från knattediscot att dunka. Om ytterligare några timmar ska Miss Knapsu entusiastiskt ropas tillbaka till scenen av lite äldre, unga ortsbor– men det vet ju inte David Nordström ännu.
Var är vi om tio år?
– En diakon jag pratade med i Pajala en gång sa att hon hoppades att när hennes barnbarn växer upp ska man kunna säga ”när jag var ung behövde man komma ut”. Så jag hoppas väl det; att när vi är där ska man inte ska behöva bära på att man är annorlunda, bara för att man råkar tycka om någon av samma kön.