Tord Henriksson, en av många eldsjälar i Lansjärv, var bedrövad efter totalbranden på E 10-baren på nationaldagen. "Vi vet ju vad den har betytt."
Det är mindre än ett dygn sedan larmet inkom till räddningstjänsten om branden på E10-baren när vi når Ulla-Greta Johansson på telefon. Hon lever och bor tillsammans med maken Roland i byn Lansjärv.
Idag är länken till förbipasserande historia.
– Givetvis var den jätteviktig. Det var som en livsnerv, man körde förbi och såg om det var bilar där, säger Ulla-Greta Johansson, som sitter med i styrelsen i Folkets hus, och som var med när allting började för lite drygt 30 år sedan.
Den gången ställde alla i byn upp för att få en samlingsplats, och där resande kunde göra ett stopp under resan.
Riksvägen drogs om i mitten av 1970-talet och tanken med en bensinmack vid E10 var att återigen få liv och rörelse, men även besökare i byn.
Då bidrog Överkalix kommun och Domänverket med pengar och tillsammans med och ideella krafter och lokala företag blev macken verklighet 1994.
– Det var många som var engagerade, säger Ulla-Greta Johansson.
Även den gången gick allt upp i rök vid en våldsam brand i april 1995. Branden utreddes som misstänkt mordbrand, men något rättsligt efterspel blev det aldrig.
Med försäkringspengar kunde verksamheten återupptas.
– Det känns som om den är väldigt olycksdrabbad, säger hon.
Den här dagen är det som att kliva tillbaka till ruta ett.
Tord Henriksson, som är och har varit en viktig kugge i byn bland annat inom kyrkvärd och i idrottsföreningen, beskriver branden som katastrof för bygden.
Han minns också hur alla i byn mangrant ställde upp när bygget inleddes av den första upplagan 1993.
– Vi vet ju vad det har betytt för turismen och så vidare. I dag tänker man, kommer den att byggas upp igen? säger Tord Henriksson.
– Den har även gett arbetstillfällen. Det har varit många som har jobbat där.
Under torsdagen samlades ett 40-tal personer i Folkets hus i Lansjärv för att fira nationaldagen med kaffe och fikabröd. Betydligt fler än under normala förhållanden.
– Visst var det på grund av branden att vi blev så många. Det kändes väldigt stort och alla var tagna, säger Ulla-Greta Johansson som precis som många andra tycker att denna dag är en sorgens dag.
– Det var lite liv och rörelse i byn, och det betydde mycket. Man tankade där ute. Sedan fanns det väl inte så mycket att handla.