År 1900 slog Brännvalls kafé för första gången upp portarna. I nästan nio hela decennier var konditoriet sedan en kär mötesplats. Därför sörjde många när stället stängdes 1989. För gott, trodde de allra flesta när åren gick, färgen från fasaden började lossna och trädgården växte igen. Men så kom Katarina Samuelsson in i bilden – och sedan 2006 fikas det åter i det gula huset med 50-talsinredning. Något som gör att kaféet idag finns med i flera guideböcker och på den internationella resetipssajten Tripadvisor.
– Egentligen är det ju inte klokt. Fast själv blir man ju lite hemmablind, säger Katarina leende efter att ha hämtat in en plåt med nygräddade julstjärnor från bagarstugan ute på gården.
Och allt detta bara för att hon för femton år sedan vågade följa sin dröm.
Men vi tar det från början, hur startade allt?
– Jag hade jobbat elva år som husmor på friskolan. Så kom en annons i tidningen om att huset var till salu. Då hade kaféet stått tomt i sjutton-arton år. Persiennerna var alltid neddragna. Så jag glömmer aldrig hur det var att kliva in, säger Katarina som genast blev helt ”såld”.
Beskriv synen.
– Allt var kvar, möblerna och inredningen, till och med socker på vågen, kryddor och redskap. Tårtkartonger var vikta och porslinet låg framme. Det enda som fattades var den gamla jukeboxen och den frågar folk efter än idag.
Vad har förändrats?
– Det mesta är fortfarande original. Men maskiner och kyldisk är nya, gamla mattan revs ut så trägolvet kom fram och ny färg har satts på. När min sambo som är målare rev ut taperna visade det sig att där var nio lager, det första direkt på timringen.
Katarina tillägger att hon aldrig hade kunnat föreställa sig hypen vid nyöppnandet midsommar 2006:
– När vi låste upp dörren var det kö ända till kyrkomuren. Många ville se var de suttit som unga.
Känns det förpliktande att driva något så anrikt?
– Absolut. Det ska ju vara kvalitet, som äkta grädde och smör i bakverken. Samtidigt kan man ju inte hela tiden tänka på det. Så ibland när det kommer turister som bara står och suckar lyriskt hajar man nästan till.
Historiens vingslag känns även bland fikabrödet…
– Ja, ett av våra populäraste bakverk är Stenbergaren. Av kaféets förra ägare Magnus Brännvall fick jag veta att namnet kommer från en västerbottnisk bagare som jobbade här. Den består av mandelflarn, punschsmörkräm och en mördegskaka och är väldigt god, men lite pysslig att göra.
Wienerbröden med punschsmak är också något alldeles speciellt…
– Ja, men sedan har vi ju ”Magnus lilla röda”, boken med handskrivna recept. Där finns bland annat receptet på skorporna som idag bakas av min dotter Emma. Fast vi serverar ju även mycket ”nyare” saker som sallader, toast och smörgåsar.
Vad är roligast med att driva ett så omtalat nostalgikafé?
– Alla möten med människor. Det blir många samtal, både i glädje och sorg. Inte minst eftersom vi tar hand om minnesstunder. Stamgästerna saknar man och oroar sig för ifall de inte dyker upp. Då måste jag ringa och höra så allt är bra.
En hel del kändisar har fikat här…
– Ja, gamla ägaren berättade om Gustav den femte och utrikesministern Anna Lind. Men skådespelarna från ”Jägarna” dök också upp regelbundet medan filmen spelades in. Rolf Lassgård satt ofta ute i trädgården och fikade. Vidare har Fredrik Lindström från teves språkprogram varit här. Men han var lite bufflig, säger Katarina och skrattar.
Så här i jultider känns det som en upplevelse bara att gå runt och titta på allt gammalt fint pynt.
Katarina berättar att de flesta tomtarna har hittats uppe på vinden:
– Jag vet inte hur många de var. Men de är så mysiga att ta fram. Man tänker på alla som måste ha plockat i dem förr. Tomten som gungar ovanför disken är säkert från 20-30-tal.
På övervåningen bodde från början grundarna till bageri- och kaférörelsen, makarna Vilhelmina och Albert Brännvall och deras nio barn. Senare axlade sönerna Magnus och Martin verksamheten. Kanske är cirkeln sluten i och med Katarinas övertagande?
Hon spricker upp i ännu ett leende:
– För bara några år visade det sig att Vilhelmina var en syster till min farfar. Jag bara rös när jag fick veta det.
Vad händer framöver?
– Ingen av barnen vill ta över. Men vi får väl se. Det är så mycket jag skulle vilja göra. Man önskar bara att man vore yngre.