Ett världskrig och två efterkrigstider, bilens och flygets intåg, teven, telefonen och en allt större frihet och jämställdhet för kvinnorna.  Mia Nilsson-Vaara har hunnit vara med om ett och annat sedan hon föddes i föräldrahemmet i den lilla, älvnära byn Västra Vinnäset i Överkalix den 24 september 1919.  Faktum är att jubilaren själv är smått förundrad över hur många händelserika år det har blivit. 

– Det trodde jag inte, säger Mia Nilsson-Vaara leende när hon dagen innan högtidsdagen uppvaktas i sin fint möblerade servicelägenhet på Brännagårdens äldreboende.  

Knepet tror hon sig däremot ha en aning om: 

– Jag har alltid motionerat och varit ute mycket i naturen.

Mia Nilsson-Vaara berättar om hur hon redan som liten tös åkte skidor till skolan, hur hon tidigt fick hugga i vid föräldrarnas jordbruk, att hon alltid har gillat att fiska – och att hon under ett år som ung jobbade som kocka mitt ute i skogen åt skogsarbetarna: 

– Det gick bra. Men mamma ville att jag skulle komma hem och hjälpa till. Så då blev det så.

Som tur var fanns även tid för en och annan utflykt. Inte minst till byn Brännforsheden utanför Jockfall, någon mil bort. Där fanns den trevlige ynglingen Viktor Vaara som Mia så småningom gifte sig med och fick tre barn med. 

– På den tiden ordnades hemma-danser. Vi träffades och så sa det klick. Sedan cyklade vi till varandra, minns hon muntert.

På föräldrarnas gårdsställe uppe på älvbacken levde paret i många år – något Mia sedan fortsatte med helt utan hjälp tills hon var 98 (!) år. 

– Men då föll jag och slog mig så in i norden. Så efter det har jag inte kunnat bo kvar, berättar hon.

Numera hör även barnbarn och barnbarnsbarn till familjen – och guldstunderna har Mia Nilsson- Vaara jämt tyckt är när de träffas. Men självklart har det även funnits ledsamheter. Särskilt när hennes älskade make gick bort 2006. Och då hon nyligen förlorade synen, på det ena ögat totalt. 

– Då grät jag på natten. Jag har ju tyckt om att lösa korsord och läsa tidningen. Men man får finna sig i det som händer, säger Mia Nilsson-Vaara och tillägger att hon tack och lov alltid har haft ett gott humör – vilket bevisligen finns kvar.

Vilken uppfinning tycker du har varit bäst under de här 100 åren?

– Tvättmaskinen. Innan dess tvättade vi för hand. Det var tungt och tog tid, säger Mia Nilsson-Vaara.

Vad gör du nu om dagarna?

– Jag går omkring mycket med den här kompisen, säger Mia Nilsson-Vaara och pekar pillemariskt på en tjusigt, metallicröd rullator.

Hur ska 100-årsdagen firas?

Mia Nilsson-Vaara skiner upp:

 – Då ska vi ha roligt!