Under torsdagen var det dags för finansminister Magdalena Andersson (S) att göra den traditionsenliga promenaden för att överlämna regeringens budgetproposition till riksdagen.
Det blev en ovanlig gångtur och budgetpresentation i år. Anderssons budget för 2019 är i princip en ren tjänstemannaprodukt. Den är avskalad från partipolitisk riktning och kontroversiella förslag.
En viktig reform finns dock i budgeten. Sänkt skatt på pension är ett förslag som alla partier står bakom, därmed kan det läggas fram i budgeten.
Men Anderssons ”nådiga lunta” handlar mest om att justera tidigare beslutade anslag för pris- och löneökningar eller demografiska förändringar.
Jämfört med finansministerns tidigare budgetar är det en lättviktare. Den väger ”bara” cirka 6,5 kilo, mot normala 10 kilo, enligt Finansdepartementet.
Förklaringen är det oklara parlamentariska läget. Andersson är finansminister i en övergångsregering i väntan på en ny statsminister som accepteras av riksdagen.
Följaktligen är det både rimligt, logiskt och demokratiskt anständigt att övergångsregeringen håller igen. Det är även i linje med den praxis som utvecklas i en gammal PM hos statsrådsberedningen och författningsutredningens idéer.
Det handlar om respekt mot den regeringsbildningsprocess som fortfarande pågår i riksdagen och om att medverka till ett smidigt maktskifte. En ny regering ska kunna sätta sin prägel på den ekonomiska politiken.
Denna hållning har Magdalena Andersson diskuterat med allianspartierna och Vänsterpartiet.
Till helt nyligen framstod det också som att samtliga partier var överens om att besluta om en avskalad budget och låta en ny regering lägga sina förslag i en ändringsbudget när den väl tillträtt.
Men nu har Moderaterna deklarerat att de kommer att lägga en egen budgetmotion med skattesänkningar och annat. Med hjälp av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle dessutom en sådan budget kunna vinna riksdagens stöd.
Tillsammans har M, KD och SD – partierna som Jimmie Åkesson (SD) numera betecknar som ett konservativt block – totalt 154 riksdagsmandat.
Därför räcker det inte att S, MP och V (som tillsammans har 144 riksdagsmandat) röstar på övergångsbudgeten.
Det behövs även aktivt stöd från C och L, som kommer att ge besked om hur de ska agera inom de närmaste veckorna.
Egentligen borde övergångsbudgeten inte vara någon som helst stridsfråga. Det handlar ju bara om att skapa vettiga arbetsvillkor och att inte sabotera för en tillträdande regering.
Moderaternas vändning säger dock en del om utvecklingen i detta parti just nu. ”De vuxna i rummet” – de pragmatiska, kompromissvilliga och ansvarstagande krafterna – är på väg ut.
”Fiskmåshögern” (som liberala Dagens Nyheter skrev om så träffsäkert) är på väg att ta över. De skräniga och aggressiva, som inte missar ett tillfälle att kasta skit på sina motståndare, får allt större utrymme.