Ni minns väl den gamle häcklöparen Sven Nylander? När jag jämför Charlotte Kalla med honom så betyder det inte att jag tror att hon ska åka fast för kokaininnehav på en innekrog, absolut inte.
Den här texten ska istället att handla om att vara väldigt, väldigt nära – och ändå inte nå ända fram.
Nylander kom fyra på långa häcken under OS i Los Angeles 1984, OS i Atlanta 1996, VM i Helsingfors 1983 och VM i Rom 1987.
Han tog förvisso ett par EM-medaljer – men när det var dags för de stora mästerskapen nådde Nylander aldrig riktigt ända fram.
Under VM i Holmenkollen kan det mycket väl bli Charlotte Kalla som tar upp Nylanders fallna mantel.
I sprinten blev Kalla instängd på upploppet i semifinalen, med massor av krafter kvar.
I dubbeljakten gjorde hon sin bästa mästerskapstävling på distansen någonsin, men kunde ändå aldrig hota topptrion Johaug, Kowalzcyk och Björgen.
Alla som ser henne märker att hon har toppat sin formkurva på ett alldeles utmärkt sätt.
Det syntes till och med genom den massiva dimman uppe på Holmenkollens skidstadion.
Men det var också allt som syntes.
Den norska "tåken" gjorde det här till en parodi på liveidrott. Efter skidbytet – när alla journalister stod och kisade in i den tv-skärm som är uppställd i den mixade zonen – var det omöjligt att urskilja när, var och hur långt bakom tättrion som Kalla skulle dyka upp.
Plötsligt materialiserades hon bara vid tidskontrollen. Hon tog några sekunder i början av fristilsdelen av det här loppet, men när väl Björgen började köra försvann de snabbt.
Marit Björgen är en fantastisk skidåkare. Sättet hon avgjorde på påminde om Marcus Hellners – hon gick ifrån i samma motlut, den döps nog till Björgenbacken istället – och in på upploppet var hon lika överlägsen som Gällivares vinterkung var i torsdags.
Hur ska någon kunna stoppa den naturkraften?
Dessutom hade Marit Björgen fantastiska skidor. Hur fantastiska?
- De var så bra att jag nästan tog av mig kläderna när jag gick in i vallaboden, säger Björgen.
Det norska ordet för vallabod, "smörebua", får plötsligt en helt ny innebörd.
Jag förde fram Kalla som ett av de få, små potentiella hoten mot Björgen inför det här mästerskapet.
Jag inser nu att jag hade fel.
Programmet kommer inte att tillåta någon Kallasuccé. Hennes tåg har gått och lämnat henne kvar på perrongen märkt "Nästan".
Tåget kan ha gått för hela det svenska laget.
Det här loppet var Anna Haags stora chans. Maria Rydqvist lär inte kunna hota på tremilen och jag misstänker att den är för lång för Kalla. Att tornadon från Tärndö ska vara i topp efter det klassiska loppet över 10 kilometer finns det nog ingen som tror.
Om vi lämnar teamsprinten därhän – vilket är klokt efter Hanna Falks genomklappning i torsdags – är det bara stafetten kvar.
Med Anna Haag i den här halvdåliga formen kommer det inte att gå – och har vi fortfarande inte sett Ida Ingemarsdotter i ett traditionellt lopp.
De svenska ledarna kommer att hylla de svenska damernas insats. De kommer att säga att Sverige inte har haft tre damer bland de tio bästa sedan Toini Gustafssons tid.
Men ni ska inte gå på det tugget.
Maria Rydqvists insats var fantastisk, ja, men det uppväger inte det faktum att Anna Haags resultat var tillräckligt mediokert för att man ska kunna ifrågasätta hur bra hon egentligen är.
Ju dimmigare det blir här uppe på Holmenkollen, desto klarar syns det att Sveriges – och Charlotte Kallas – enda medaljchans på damsidan är stafetten.
Om inte de andra svenskorna hittar formen försvinner den snabbt.