Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) ställde i november 2017 Stockholm på startlinjen som intresserad av att arrangera vinterspelen 2026.
I början av oktober beslutade IOK (Internationella olympiska kommittén) också att rekommendera Stockholm som en av tre kandidater. De övriga två är Calgary och Milano/Cortina d’Ampezzo.
Det innebär att förutsättningarna för att få spelen är goda.
Sverige är en stor vintersportnation och de två övriga kandidatländerna har haft spelen tidigare och ganska nyligen – Italien 2006 och Kanada 2010.
Dessutom ligger SOK:s ansökan väl i linje med den olympiska rörelsens nya hållbarhetsstrategi.
Efter Sotji 2014 har IOK tänkt om och skärpt kraven.
IOK har numera högt ställda ambitioner för social, ekonomisk, miljömässig och demokratisk hållbarhet, vilket stämmer bra med Sveriges profil.
Den svenska ansökan tar inte sikte på att bygga nya stora arenor som riskerar att stå öde efter spelen. Istället handlar det om att nyttja befintliga anläggningar i Sverige (och Lettland!)
Friends Arena, Stockholms stadion, Tele2 Arena, Hammarbybacken, Gubbängens IP, Globen, ishockeyhallen i Södertälje och andra arenor ska stå som värd för olika delar av OS och Paralympics.
Nordisk kombination och backhoppning avgörs i Lugnets skidstadion i Falun. Åre tar hand om de alpina arrangemangen. Sigulda i Lettland (som redan har banorna) sköter bob, rodel och skeleton.
Detta är ett helt annat koncept än Vladimir Putin svindyra arrangemang i Sotji 2014.
Då spenderades massor av rubel på nya anläggningar samtidigt som det blev stora ingrepp i miljön.
SOK undviker allt sådant. Arenor och hotell står redan på plats i Dalarna, Jämtland och Stockholms län.
Det betyder att de lokala skattebetalarna inte behöver stå för några merkostnader.
I stället kan campingar, restauranger, butiker och andra lokala näringsidkare glädja sig åt ett extratillskott av besökare under en period 2026. Något som i sin tur genererar skatteintäkter för både stat och kommuner.
Mot den bakgrunden har jag svårt att förstå opinionen mot OS i Sverige.
Det är som att säga nej till Piteå Summer Games, Gothia Cup och andra trevliga idrottsevenemang som lockar många människor till landet.
Det känns emellertid fel att tala om det som vinter-OS i Stockholm.
Snarare bör vi beskriva satsningen som vinter-OS i Sverige 2026. I realiteten tar ju ett antal orter utanför Stockholm ett stort ansvar för genomförandet.
I praktiken blir det som att arrangeras ishockey-VM i Globen, skid-VM i Falun och alpina tävlingar i Åre fast det sker samtidigt och under den olympiska rörelsens flagg.
För att det ska bli ett OS i Sverige 2026 krävs dock en statlig säkerhetsgaranti.
Den inre säkerheten på arenorna och på ackrediterade ytor står IOK för. Men den svenska staten måste garantera den yttre säkerheten på gator och torg och längs landets gränser.
Denna statliga säkerhetsgaranti måste vara klar senast 11 januari 2019, när de slutgiltiga ansökningshandlingarna ska skickas in.
Därför ställer trasslet i regeringsfrågan just nu till en del besvär för Sveriges OS-ansökan.
Sveriges två största partier – S och M – har emellertid varit försiktigt positiva, vilket borde göra att övergångsregeringen och hela eller delar av alliansen kan komma överens om ett snabbt och tydligt ja.
Det vore synd och skam att säga nej till denna idrottsfest och fina möjlighet att visa världen hur OS kan genomföras på ett hållbart sätt.