På de gamla trätiljorna har många barn sprungit och lekt och Anna-Therése Järvenpää, 41, säger att tanken på historiens vingslag hisnar.
– Nu är vi en del av huset historia! När vi restaurerat huset hittade vi gamla mynt i golvet. Vi la till mynt från vår tid för någon framtida ägare att hitta.
Den gamla skolan i Orrbyn stod färdig att ta emot elever 1906. Troligen består en del av huset av en gammal timring från 1856 som sedan byggts på. Byggmästarens initialer finns ristade på två av de rejäla timmerstockarna.
Anna-Therése visar runt i den stora skolsalen där alla klasser undervisades. Salen är 60 kvadrat stor och har, liksom resten av nedervåningen, 3,50 meters takhöjd. Anna-Therése säger att det är klurigt att möblera så stora utrymmen. Hon har försökt skapa flera rum i rummet och fyndat tidstypiska möbler på loppisar.
Hon, maken Hans-Peter Enbuska, 52, barnen Alvina, 12 och Hilda, 10 har bott i byns gamla skolhus i sex år. Både Anna-Therése och Hans-Peter blev förälskade i bilderna de sett.
– Oberoende av varandra hittade jag huset på Hemnet och Hans-Peter såg det i mäklarens skyltfönster. Båda gillade vad vi såg. Men när vi åkte på visningen blev vi avskräckta till en början. Det var rått och kallt, gammal spännpapp hade börjat hänga från väggarna och på golven låg trasiga plastmattor.
Paret anlitade en besiktningskvinna som gick igenom huset grundligt. När hon inte kunde hitta någon fukt eller mögel bestämde sig Anna-Therése och Hans-Peter att de ville ge skolhuset en chans.
Ett digert arbete väntade innan familjen kunde flytta in. Här behövdes ett helt nytt badrum, gamla plastmattor och masonitskivor som dolde trägolven revs bort, spännpapp och flera lager av tapeter revs och ersattes med nya ytskikt. Utöver det har paret installerat bergvärme, lagt nytt yttertak och slitit bort gammal plastmatta från trappan.
– Just nu håller jag på och renoverar fönster på övervåningen. De ska kittas, oljas och målas om. Köket ska också få ny färg. Vi lovade mäklaren att inte riva ut det och det har vi inte tänkt göra. Vi är intresserade av byggnadsvård och vill värna om husets originaldetaljer, säger Anna-Therése och berättar att när det var som slitigast med heltidsjobb, småbarn och renoveringar hände det att hon frågade sig vad de gett sig in i.
Men i dag är det värt allt slit. Familjen bor i sitt drömhus, med naturen runt knuten. Här finns gott om bärmarker som Anna-Therése gärna besöker.
– En bybo sa till mig att bortom stenmuren finns bara björnar. Lite läskigt är det förstås, vi har sett björnbajs flera gånger. När jag går ensam i skogen försöker jag alltid skramla och prata högt.
Men Anna-Therése är inte rädd. Hon älskar tystnaden och lugnet i byn och uppskattar besöken av älgar, rävar, örn och fasaner.
På samma gård som familjens hem finns ett stort rött byahus. Där huserar byns slöjdförening som Anna-Therése är aktiv i. Det var hit skolan flyttade när den gamla blev för liten.
Därefter nyttjades gamla skolan både som matsal och gympasal under en tid. På 1930-talet gick huset över i privat ägo och under en period byggdes det om till två bostäder.
– När vi hade Älvdalsloppis i sommar berättade två olika besökare att de bott i vårt hus. Det är också många som gått skola här som delar med sig av minnen härifrån. Det är jätteroligt!