En enorm svensk flagga projiceras över scenen, och genom dess transparenta tyg syns skelett uppställda på rad. Redan från första stund signalerar Ole Anders Tandberg att hans version av ”Candide” synar samtiden – med samma bitande ironi som i originalet.
– Utmaningen är att vara trogen satiren och försöka låta vår samtid speglas i den, säger han.
Voltaires ”Candide” handlar om en ung naiv man som får lära sig att vi ”lever i den bästa av världar”, vilket han upprepar som ett mantra oavsett vilka vidrigheter som drabbar honom. Både boken och Leonard Bernsteins opera skärskådar västerlandets blodiga historia av krig, slaveri och kolonialism, och Ole Anders Tandberg bidrar med ytterligare en dimension.
– Sverige var också en kolonialmakt. Gustav III som byggde det här operahuset ägde tio procent av aktierna i det västindiska kompaniet. Det finns sammanhang i vår historia som det här verket berör med sin satir.
I de tre verk av Mozart som han har satt upp på Operan har humorn varit framträdande. Han gör gärna ”tyngre grejer” men ser också allvaret i skrattet.
– Satiren är ett sätt att komma åt kunskap om vår samtid, genom råa skämt. Målet här är att man ska skämmas för att man inte ändrar sitt samhälle – och det är ovanligt på den här teatern att spela en så politisk pjäs som riktar sig mot den som finansierar den: de rika, säger han spetsigt.
Ole Anders Tandberg tycker att Voltaires upproriska bok angriper dubbelmoralen i den västerländska civilisationen. Candides älskade Kunigunda våldtas och blir utnyttjad av både överklassens och kyrkans män, och där finns slavar som stympas för att väst ska få sin choklad och sin tobak.
– Varför har människor alltid slaktat varandra frågar Voltaire sig och det enda svaret han kommer på är ”varför har höken alltid livnärt sig på duvor?” Det bestialiska är en del av vår natur och Voltaire går till frontalangrepp mot det.
Att se verket på scenen fördjupar också dess existentiella frågor, tycker Ole Anders Tandberg. I de första scenerna kommer en välmående och liknöjd familj i kostymer runda som klot in, klädda i den svenska flaggans färger. De konstaterar att ”den bästa av världar är vår” och ”allt är champagne och fin kultur”.
– Det finns bara ett liv och sedan är det över. Varför är det då profitmaximering som är det viktigaste? Varför lever vi inte på ett helt annat sätt?
Tandberg citerar en person i pjäsen som slår fast att han är så rik att han blir uttråkad av sitt liv. Samma slags utveckling ser han i Sverige.
– Antalet miljardärer har femdubblats. Det var väl inte det som var drömmen? Drömmen var att det skulle bli mer jämlikt och att alla skulle ha samma betydelse, det var ett samhälle som erbjuder dem som lever i det kultur, säger han och menar att det egentligen finns nog med pengar för både gratis teater och fungerande sjukvård.
Mitt i misären ser han en möjlig tolkning av Voltaires kända mening ”man måste odla sin trädgård”: den är ett halmstrå. Trots allt hemskt måste vi kanske hålla fast vid drömmen om en trädgård där alla är lyckliga och ingen slaktar någon annan? Musiken ger också hopp, tycker Tandberg, med en riktigt pampig final.
– Det är ett naturligt sätt att avsluta en opera, man längtar efter katharsis, men det är också Bernsteins dröm om en lycka som får oss att explodera. (TT)