Familjen Öman Ohlson har hunnit vara hemma i Öjebyn drygt ett halvår nu sedan senaste resan till Tanzania. Linnea Öman Ohlson som tillsammans med andra startade upp skolan och förskolan i Matanana har under senare åren även tagit med sig maken Jerry och dottern Alice. Men hennes engagemang väcktes på riktigt vid första resan hösten 2009 då hon åkte i väg på egen hand.
– Jag hade nyligen gått ut gymnasiet och hunnit jobba lite men ville gärna resa ut i världen som volontär. Jag började kika på vilka möjligheter som fanns och hittade ett barnhem på den afrikanska landsbygden som tog emot volontärer. Och sedan gick det snabbt, för utan att jag egentligen hunnit tänka klart så hade jag plötsligt bokat. Och då var det ju bara att åka, berättar Linnea med ett leende.
Resan gick till byn Matanana i Tanzania. Första mötet med Afrika var något av en chock berättar hon.
– Jag åkte iväg och tänkte att jag skulle rädda världen, men när jag kom dit så kunde jag inte ens tvätta mina kläder. Det är ett helt annat liv än det jag levt här hemma. Även om jag är uppvuxen i skog och natur så fick jag lära mig så mycket nytt. Bara en så enkel sak som att man måste hämta allt vatten man behöver i hinkar istället för att bara vrida på en kran. Det är då man inser hur mycket vatten vi faktiskt förbrukar och vilken styrka som krävs för att hämta det, berättar hon.
Bristen på rinnande vatten gör utmaningarna så mycket större konstaterar hon.
– Ta en förlossning exempelvis, utan rinnande vatten och dessutom avsaknad av el blir det en helt annan utmaning. Livet blir väldigt skört. Om man får ett infekterat sår är det lätt att man tar till antibiotika eftersom det annars är så lätt hänt att såret blir infekterat, man får blodförgiftning och dör.
Efter tre månader på plats återvände Linnea hem igen men tankarna på den lilla byn i Tanzania levde kvar i henne. Under 2012 reste hon tillbaka och fick då möjlighet att jobba med en grupp elever i en skola.
– Jag såg så många brister i skolorna, det ser tanzanierna också men de har inte resurser att göra något åt det. Planerna på att bygga en ny skola kom då jag höll en lektion på temat drömmar. En pojke ritade sin dröm om att få gå i en skola där man inte behövde vara rädd för att bli slagen som man blir i den statliga skolan där disciplinen är väldigt hård.
Byaledningen var positiv till idén, och med hjälp av andra volontärer startade arbetet. Linnea och kollegan Jessica Klinte grundade organisationen Caring from childhood to youth, CCY, för att samla in pengar för att bygga och driva skolan. 2014 stod den nya skolan klar, och sedan dess har en ny klass per år startat med 15 elever.
Initiativet har tagits väl emot bland lokalbefolkningen. Linnea Öman Ohlson menar att det beror på att de från start sett till att involvera byaledningen och lokalbefolkningen. All personal, från rektor till lärare och vaktmästare kommer från området.
– Vi kommer utifrån med nya perspektiv, och är en kombination av olika människor som gått ihop som arbetar för att barnen ska få en bra och trygg utbildning. I vår skola bygger lärandet på glädje och nyfikenhet, här är all form av aga förbjudet. Alla frågor har bollats med de lokala på plats eftersom de ska driva vidare. Vi har tillsammans tagit beslut om alltifrån skoluniformer, till att vi använder oss av den statliga läroplanen för att barnen lättare ska kunna byta skola eller läsa vidare.
För Linnea Öman Ohlson är det viktigt att få till ett samarbete med människorna som bor och verkar i området.
– Det handlar ju inte om att de inte kan ta hand om sina barn, men det finns väldigt många brister som man på individnivå inte kan lösa själv. Det stora problem som finns i världen kommer inte att lösas som vi inte alla ser oss som enade och det ska inte behöva handla om vem som gör vem och varför, menar Linnea.
De senaste åren har även familjen varit med på plats. Det är fem år sedan dottern Alice och maken Jerry följde med för första gången. Nu har de varit hemma i ett drygt halvår efter senaste resan då de stannade i nio månader.
– Första gången vi kom dit med vår dotter var hon två och en halv månad gammal. Kvinnan som jag har bott mycket hos heter Lea och hon har blivit som en farmor för Alice som ofta pratar om henne. Alice älskar sin farmor ”bibbi” i Tanzania lika mycket som hon älskar sin farmor i Korsträsk.
När hon för tio år sedan reste iväg på egen hand var allt nytt och spännande. Nu är det mest självklart.
– Att titta tillbaka på det här decenniet då Tanzania varit stor del av mitt liv är både den bästa och den sämsta tiden i mitt liv. Att ha sitt hjärta på två ställen och sitt hem i två världar innebär mycket lycka och glädje men också mycket saknad.
Nu är Linnea föräldraledig med sonen Oliver, fem månader och familjen har landat hemma i lägenheten i Öjebyn. Men planer finns på att åka tillbaka igen.
– Om vi inte hinner åka tidigare så blir det om två år. Då tar nämligen den första årskursen som vi startade examen. Det är så roligt att följa de här barnen, bland annat en tjej som jag har följt sedan hon föddes, som nu går i första årskullen som går ut om två år. Tack vare skolan har vi fått chansen att lära känna ett helt samhälle, både barn och föräldrar i flera generationer.