Den så kallade Lekfalkaffären och dess efterverkningar visar styrkan i en demokrati med fri press och fria journalister som ingen makthavare vågar ge sig på.
I huvudsak tre journalister – Jonny Vikström och Nils Johansson på Norrbotten Media samt Micke Nyberg på SVT Norrbotten – grävde snabbt fram en massa märkliga omständigheter kring kommunchefens upphandling av mentor till sig själv. Samverkan med visselblåsare på kommunen har säkert spelat en roll.
Som bilden ser ut i skrivande stund så har Luleå kommuns skattebetalare varit sponsorer till ett konsultföretag vars meriter inom offentlig organisation verkar vara synnerligen tunna – och som nu ägnar sig åt att marknadsföra kalsonger och trosor i Kenya(?).
I den affären lär vi inte ha kommit till botten ännu.
Att affären stänkte så hårt på Niklas Nordström att han tvingades hoppa av innebär att Luleå tappar fart i utvecklingsarbetet. Som förre chefredaktören på NSD, Lennart Håkansson, påpekar i sin nyhetssajt på nätet har Nordströms engagemang på riksnivå varit viktig för Luleå och Norrbotten.
Nordström fullföljer enligt Håkansson en tradition av en sorts statsmannaskap från inflytelserika politiska legendarer som Ragnar Lassinantti, Curt Boström. Anders Sundström och Per-Ola Eriksson. (Till skillnad från Håkansson räknar jag dock inte in Björn Rosengren i den skaran).
Men om Nordström blivit fartblind i sin maktutövning ska det också upp i ljuset. Där har vi inga svar ännu.
En fri press kan – och ska – vara obarmhärtig mot makthavare. Vi ska vara djupt tacksamma för att vare sig Jonny Vikström, Nils Johansson eller Micke Nyberg riskerar åtal för ekonomisk brottslighet eller andra påhittade brott, vilket är brukligt i många auktoritära länder, bland annat Ryssland och Turkiet.
Jag har ofta varit kritisk mot Norrbottens Medias sammansmältning av konkurrerande medier. Det är i grunden inte bra för demokratin. Men här finns anledning att ge ett stort erkännande till bolagets journalister.