Det var en känslosam vecka.
I Frankrike satt Zlatan och meddelade världen att han gjort sitt i det svenska landslaget. Detta EM skulle bli hans avsked och det märktes tydligt hur påverkad han var där vid podiet.
Han passade på att tacka fansen, det svenska folket "som gjort det möjligt" och sade något om den svenska flaggan och att han alltid skulle stå bakom den.
När jag hörde det sista började håren på armarna att röra på sig, trots att jag normalt inte alls är så mycket för flaggor och nation.
Men jag gillar verkligen tanken om Zlatan som en symbol för det nya Sverige. Sonen till två invandrare som tog sig från Rosengård utanför Malmö till kaptensbindeln i landslaget och som – med glimten – sa att det här nu är hans land.
Zlatan, kungen, lämnar nu sin tron och har betytt mer för det här landet än vi ens kan föreställa oss.
Men vi påmindes också om ett annat Sverige. Om det är ett nytt eller gammalt går att diskutera, men det är det Sverige som inte orkar eller vill vara bäst på solidaritet längre.
Vi har blivit som de andra länderna – om inte sämre.
Det har skrivits en hel del om beslutet som fattades av Sveriges riksdag i tisdags – men ändå alldeles för lite.
Och något säger det om vår tid, då Zlatans avskedsförklaring värderas som en klart större nyhet än att Sveriges riksdag i ett klubbslag kraftigt försämrade möjligheterna att få uppehållstillstånd i Sverige eller för flyktingfamiljer att återförenas.
Socialdemoraterna har drivit på i pragmatisk anda, uppbackade av Moderaterna (en hyfsad svängning sedan Reinfeldts tid) och – Sverigedemokraterna. Centern och Vänsterpartiet sa nej och Folkpartiet valde att inte säga någonting.
Jag läste att Sverigedemokraterna i kammaren, föga förvånande, jublade när beslutet togs. Och som en tidsmarkör bör det nämnas att det var partiets Björn Söder som höll i talmannens klubba.
Där står Sverige i dag samtidigt som 65 miljoner människor är på flykt. Och jag läser att detta är ett beslut utan återvändo, att Sverige nu tagit sitt steg och att den kursen inte kommer att ändras inom överskådlig framtid.
Samtidigt växer protesterna. Svenska kyrkan och Amnesty gråter. Röda Korsets ordförande Anna Carlstedt skriver om en "sorgens dag" och att Sverige förvandlats från en humanitär stormakt till...ja, något helt annat. Hashtagen #rivlagen börjar spridas och en humanitär motståndsrörelse ser ut att födas.
Det är där striden kommer stå. Inte bara i Sverige utan i hela Europa. De som vill isolera sig mot de som tror på öppenhet.
Är framtiden ljus eller mörk?
Där tror jag tyvärr att min kollega hade rätt, det blir snäppet mörkare för varje dag – innan det ljusnar igen.