Vem ska betala?

Ska man kunna utsätta sig för vilka risker som helst, utmana sitt öde och veta att fjällräddningen rycker ut när det kniper?
Detta sagt utan att peka finger på Mattias Vallin och hans kamrat som höll på att stryka med på Kebnekaise i tisdags kväll. De gjorde bedömningen att det var bättre och kanske också säkrare att gå vidare mot toppstugan när de bara hade tre kilometer kvar.
De hann inte fram innan olyckan var framme. Naturligtvis skulle de ha varit utrustade för alla eventualiteter och haft bättre marginaler för att hinna fram före mörkret. Visst brast säkert omdömet när tröttheten gjorde sig gällande.
Men det är små marginaler på fjället och den här gången var de trots allt på deras sida i slutändan. Förhoppningsvis har de själva och många andra fått sig en tankeställare.

Min fråga är av mer allmängiltig karaktär. Skulle respekten för fjället bli större om man fick betala dem som kommer till undsättning?
Jag har inget bra svar på det. Jag har heller inget förslag på hur en betalningsmodell skulle kunna se ut. Ska man få lämna en deposition på x antal tusen kronor som jag har hört att de som ger sig ut i vildmarken på Svalbard får göra?
Ska man tvingas teckna någon sorts försäkring som skulle täcka kostnaden för en eventuell insats?
- Jag tror inte på den modellen. Och om jag hade ett bolag hade jag aldrig sålt en sådan försäkring. Det hade varit en dålig affär, säger Lage Woutilainen, samordnare för fjällräddningen i Norrbotten.

Han har självklart en poäng. Det hade dessutom gett oss samma dilemma som inom sjukvården i USA. Har patienten försäkring? Har hon eller han råd att betala för behandlingen/insatsen?
Dessutom hade premien förmodligen blivit skyhög med tanke på vilka kostnader bolaget kan få punga ut med.
Förra vintern ryckte fjällräddningen ut för att rädda ett sällskap som satt sig
i bastun i Sälkastugan utan att ha meddelat att de hade ändrat sin färdplan. Det var på sitt sätt en småkul historia, men som kostade skattebetalarna 150 000 kronor.
Händelsen i augusti år 2000 hade inget lustigt över sig.
Det var då som tre människor förolyckades när en helikopter kraschade i ett undsättningsförsök vid Kaskasapakte.
Jag nämner det för att understryka att det inte är någon lek att ge sig ut att söka folk i dåligt väder.

De två händelserna är trots allt två extrema exempel. Kirunabon Ulrik Falck har jobbat som stugvärd i bland annat Sälka, Singi och Kaitumjaure och kan ge några glimtar från vardagen på fjället.
Hans berättelser vittnar om en skrämmande okunskap om hur man ska klä sig och vad man ska ha i ryggsäcken. Samt en total oförståelse för ett enkelt faktum. Människan är väldigt liten på fjället.
- Jag träffade ofta på utländska vandrare som skulle gå Kungsleden och knappt hade regnkläder med sig. På kvällen är det kalla och blöta och vill komma in i stugan och sova trots att de inte har några pengar att betala med, säger han.

Han berättar om turister från alpländerna som kommer med haute route-skidor och ska hasa sig fram i terrängen med stighudarna på. Om dåligt klädda vandrare som får låna kvarglömda mössor, vantar och sockor.
- När vi inte har några extra vantar fick de dra sockarna över händerna. I det läget har man inget för att vara fåfäng. På finska finns uttrycket, ei pakkanen naura, kölden skrattar inte.
Även svenska fjällturister har mycket att lära, anser Ulrik Falck. Särskilt den yngre så kallade mobilgenerationen.
- De tror att det finns täckning precis överallt och förutsätter att det alltid ska gå att ringa efter hjälp när de ställer till det för sig. Andra är superstressade över att inte kunna ringa hem till sin oroliga mamma varje dag.
Med all den okunskap och brist på respekt är det kanske inte så konstigt att fjällräddningen i Norrbotten får göra 80-100 utryckningar varje år. Budgeten är omkring 1,2 miljoner kronor.
Lage Woutilainen säger dock att tillfällena då de får åka ut och söka folk är allt färre, vilket skulle kunna tyda på att det är färre som är ute på extrema äventyr. Det rör sig om ett tiotal sådana utryckningar om året.

Ett större problem är att vanligt folk överskattar sin förmåga. Många ger sig också ut med sjukdomar och krämpor
i kroppen.
- Samtidigt har läkarna blivit bättre på att göra bedömningen om vad som kräver ett akut omhändertagande. Det har lett till färre onödiga utryckningar när folk hoppar ut och promenerar
i väg när de har blivit hämtade med helikopter.
Hur ska då man utbilda svenska folket i fjällvett? Det kanske är lika lätt som att försöka ge en 20 poängs högskolekurs i vanligt sunt bondförnuft. Jag är säker på att Fjällsäkerhetsrådet gör vad de kan med sina resurser.
Lage Woutilainen tror att arran-
gemang av typen Fjällräven classic mellan Nikkaluokta och Abisko kan göra en skillnad.
- Det är ett par tusen vandrare som kommer ut och får sin fjällupplevelse under ordnade och trygga former. Jag tror att det i slutändan ger mindre jobb för oss.