Decemberkvällarna är så ruggigt mörka här vid kusten just nu. Ingen vit snö som lyser upp och jag tänker på renskötaren jag mötte som berättade att förr om åren var årstiderna riktiga årstider. Vinter var vinter. Nu är det lynnigt. När jag kör från jobbet är det som att bilen drabbats av en ögonsjukdom. Lysena orkar knappt tränga igenom det kompakta mörkret och visa mig vägen.
Lucia, ja den regnade bort.
Men någon slags höst har ju ändå passerat. Den kom med kriser. Northland gick i konkurs, det blev fullständig kalabalik i landstinget och därpå fick vi en regeringskris som saknar motstycke. Att försöka navigera i alla uttalanden som följt ur denna uppsjö av kriser skulle vara mer än ett heltidsjobb.
Och på det några vändor om svenskhet. Vem är du? Vem är jag?
Värmer glöggen precis som vilken annan december som helst men undrar hur allt ska sluta. Rädslan för varandra tycks gå som en alldeles för hårdsträckt lina rakt genom det här landet.
Medan vi åker till Thailand för att slippa julstressen här hemma flyr människor från krig. Det är de människorna allt handlar om. En integrationssamordnare sade till mig en gång att om det är något som inte fungerar, om det är bostadsbrist eller hög ungdomsarbetslöshet, är det invandrarna som får ta skiten.
I grund och botten handlar det om pengar. Det finns det gott om, på vissa håll.
Lovisa Hamrin, vd och delägare i Herencokoncernen, som bland annat äger Jönköpingsposten tjänade 36 miljoner 2013, för att nämna ett färskt exempel från veckan som gick. Det är 16 gånger så mycket som Fredrik Reinfeldt. Hon befinner sig i en bransch som kämpar för att överleva och som har en viktig demokratisk funktion i ett samhälle. Gruvbolaget Northlands förre vd Karl-Axel Waplan tjänade hiskeliga 21 miljoner kronor mellan 2011-2013. I ett bolag som var i kris.
Bert Karlssons växande asylimperium omsätter 350 miljoner på årsbasis.
Men om de äldre får sämre mat på hemmen skyller vi på invandrare. På dem som inget har.
Och är det någon som blev klok på om samer är svenskar eller inte? Tomheten när Jan Lindblom (Mp) går upp i riksdagens talarstol och säger hej på samiska till andre vice talmannen Björn Söder (Sd) ekar inom mig som en länsad pepparkaksburk. Rapporteringen och applåderna runt detta gör mig trött. Övertrumfade Lindblom Söder, eller blev han själv övertrumfad? Jag vet inte längre vem som är herre på täppan i denna gigantiska sandlåda.
Det är bara december och vi vet ännu inte vad våren har att komma med.
På väg till jobbet talar radion om att den femte mest googlade ”Vad”-frågan 2014 var ”Vad vill Socialdemokraterna?”.
Undrar vad Google kom fram till.
När Northland gick i konkurs sökte jag statsminister Stefan Löfven för en intervju. Pajala är i en unik och utsatt situation och ytterst ansvarig för att det ser ut så är statsministern. Han hade inte tid att prata med mig på grund av regeringskrisen. För att riktigt påpeka hur iskall en sådan intervju var klämde pressekreteraren till med att jag var den ende reportern som sökt honom i det ärendet.
Medan politikerna käbblar går verkligheten förlorad.
Säg att du har en trasig bil. Mekanikerna går runt, runt bilen och har teorier om vad som är felet. De diskuterar med varandra, läser på och gör egna utredningar om det. På vägen blir de oense om den bästa lösningen. De tjafsar i det oändliga. Bilen står där och rostar medan notan för kalaset drar iväg. Just nu är Sverige den där trasiga bilen som mekanikerna står handlingsförlamade inför.
Det är för mycket snack och för lite verkstad.