Det var bara några minuter med enkla svar på 30 frågor. Så kan du rösta. Det var påfallande jämt mellan staplarna, men en sak stack ut för mig: Lite längre ned på listan stod det parti som jag aldrig aldrig aldrig kan tänka mig rösta på. Sverigedemokraterna. Ett parti som leds av en partiledare som inte klarade av att välja vem han föredrog mellan en folkvald fransk president och en rysk autokrat. En förebild som inte ens drar sig för att låta mörda politiska motståndare och invadera fredliga grannländer, för att stjäla deras territorium. Dessutom vet jag lite för mycket om just det partiets historia för att ens fundera på att befatta mig med dem.
Lite överraskad kände jag att jag behövde göra ännu en likvärdig undersökning. Samma sak hände: sakfrågorna staplades på varandra med tvärsäkra påståenden som man skulle ta ställning till. Jag fann mig själv trycka på knappen ”ganska dåligt” eller ”mycket bra”. Här hoppade frågor upp kring böneutrop eller om ökad flyktingmottagning, med samma tyngd som de fåtalet frågor som belyste den dominerande skillnaden mellan vänster-mitt-höger. Den skiljelinje som svensk politik i huvudsak handlar om.
Vi har nu haft en hel valrörelse som mest handlat om hur enskilda politiker går ut i symbolfrågor. Trots att vi haft fler genomförda partiledardebatter och utfrågningar än någonsin i landet, är vi nog många som känner att vi vet mindre om vad våra partier vill med politiken i framtiden. Däremot har vi hört till leda om hur de ställer sig till att förbjuda burka, förbjuda tiggeri på gatorna eller om mobiltelefonanvändning i skolan. Säger någon ”språktest” igen så får jag huvudvärk.
Symbolfrågorna flyttar det politiska samtalet från att tala om framtid till att handla om vem som mest drastiskt vill äga beskrivningen om hur vi har det idag. Det är också här som vi kan känna igen tendenser från dåliga exempel runt om i vår omvärld. Symbolfrågor och konflikter skapar hårda samtal. De leder oss bort det gemensamma projekt som vårt land och vårt lands utveckling ska vara.
De enda som gynnas av den här utvecklingen är det parti som saknar en egentlig politik inom fler områden än invandring och invandrare. Det parti som inte vill behöva lära sig hur man tar ansvar för att styra offentlig sektor. Tyvärr är det bara när det politiska samtalet handlar om riktiga sakfrågor och om hur vi tillsammans bygger det samhälle vi vill ha, som det syns vilka som inget har att tillföra.
I Norrbotten har vi väl mest sett att SD haft problem med närvaron i de uppdrag de fått av sina väljare. Efter avgångar kommer nya nybörjare. När ointresset för riktig politik inte verkade kunna synas tydligare, blev SD i Luleå rikskända 2015, över att de inte orkade göra en egen budgetreservation. Istället för att ha använt sitt heltidsarvode för att bry sig om den kommun de skulle ansvara för, så kopierade de reservationen från Lund. Året efter lämnade partiet inte ens in något budgetförslag. ”Nej vi har ingen budget, vi är inte så kunniga”, förklarade partiföreträdarna till Norrbottens Media.
Jag ska inte fylla i någon fler valkompass. Däremot vill jag att vi alla funderar över vår etiska kompass när vi går till valurnorna och röstar. Är samhället så viktigt att vi vill att det ska styras av något parti som har fler frågor än bara en enda? I så fall måste vi också visa det som medborgare.