Det var en dag som handlade om hårda tekniska bevis, indicier, allvarliga åklagare och om en 22-åring som i månader nekat till det styckmord han nu åtalas för.
Väldigt lite handlade om människan Vatchareeya Bangsuan.
Mitt i denna extrema nyhetsrapportering försvann en 20-åring som hade hela livet framför sig.
Kvar finns en familj i spillror som kanske aldrig får veta svaren på de allra viktigaste frågorna.
Åklagarna Anna Bergström och Ulrika Schönbeck gjorde sitt bästa för att framstå som självsäkra och övertygande framför alla mikrofoner som stod uppställda på bordet.
Men hur säkra är de innerst inne?
Det måste kännas otillfredsställande att ta detta mordåtal till domstol utan mordvapen, utan mordplats, utan motiv och utan det där helt avgörande beviset.
Tidigare i veckan stötte jag ihop med en advokat från Luleå. Under samtalet kom vi av naturliga skäl in på "Fallet Vatchareeya" och det stundade åtalet upp. Advokaten sa:
– Ju tjockare förundersökning desto tunnare åtal. Det är en regel som brukar stämma.
Förundersökningen som släpptes i går är på över 2 000 sidor.
Det finns en hel del som tyder på att 22-åringen mördade Vatchareeya – både teknisk bevisning och indicier – men jag hade faktiskt väntat mig mer.
Att polis och åklagare är övertygade om att de har rätt gärningsman är en sak. Att lyckas övertyga en domstol är något helt annat.
En av de största mordutredningarna i norrbottnisk historia har alltså misslyckats med avgörande saker.
Inget mordvapen har hittats. Inte heller någon mordplats. Något tydligt motiv finns inte heller.
Men åklagarna känner sig ändå säkra på att den tekniska bevisning som finns, i kombination med en rad indicier, ändå kommer att räcka.
Och visst: att samma tejp som fanns på Vatchareeyas lik även fanns i 22-åringens bostad kommer att göra intryck på tingsrättens ledamöter. Samma sak med att manligt DNA som "till någon mån överensstämmer med 22-åringens" fanns vid Vatchareeyas fotleder.
I förhör försöker 22-åringen använda det faktum att han själv var med i letandet av Vatchareeya som ett tecken på att han är oskyldig.
Men det kan givetvis ha varit en smart och iskall manöver just för att verka oskyldig. Det är nog mer försvårande att 22-åringen aldrig försökte nå henne efter den kväll hon försvann. Han ringde aldrig mer. Han skickade inte ens ett sms.
Varför?
Jag läser och läser i förundersökningen och försöker få en bild av den person som nu åtalas för det bestialiska styckmordet, som i månader konsekvent nekat till all inblandning.
Det är inte helt enkelt.
En av hans vänner beskriver honom som världens snällaste, en person som aldrig blir arg och som alltid ryckte in för att lugna om det blev bråk. Samtidigt har han visat ett våldsamt beteende.
Själv beskriver han sig som ett känslomässigt vrak.
Mycket handlade om 22-åringen denna dag.
Så lär det bli även under rättegången.
Samtidigt får vi aldrig glömma Vatchareeya Bangsuan. En ung tjej som hade hela livet framför sig.
Och kommer hennes anhöriga någonsin att få veta.
För även om 22-åringen döms för mord riskerar frågor att förbli obesvarade.
Varför mördades Vatchareeya? Var mördades hon?
Vad var det egentligen som hände den där kvällen den 4 maj?