Föreställ dig att du är kissnödig, törstig, rädd eller ”bara orolig.” Sätter ”bara orolig” inom klamrar men oro är inget bara – det är ett nödrop, fortare än du anar kan det vara du som trycker på larmknappen.
Har lätt för att gå igång på saker; nyheter, människor och företeelser som – i alla fall för mig – är nya. I sommar har jag gått igång på hemtjänsten. Efter 13 veckor som vikarie är jag beredd att göra revolution. På riktigt.
Det finns ett talesätt med innebörden att man skulle kunna bedöma ett folks karaktär efter hur de behandlar sina hundar. Krassare, men kanske effektivare, är att säga att man kan värdera ett land efter hur man behandlar sina äldre. Nu när EU satt stopp för ensamgående hästar undrar jag bara när ett liknande reglemente gällande gamla tanter, kommer att införas. Att olika börsar står för omhändertagandet när krafterna sinar leder dessutom i praktiken till att vi spelar en fatal pingis med multisjuka äldre.
Efter sommarens rubriker om brister inom hemtjänsten kan jag inte låta bli att tänka: OK, det är som vanligt – man får vad man är beredd att betala för.
Ja, samhällsservice kostar, ja, vi betalar den tillsammans via skattsedeln – är det att svära i kyrkan att säga att vi kommer billigt undan? Men det vi ska vara medvetna om är att det är dyrt i den andra änden med underbemannade organisationer som surfar på låga löner och enskilda medarbetares lojalitet. För det är en skam, en skam på riktigt, att de som i det tysta utför detta stordåd har så usla villkor och så låga löner. Om fler skulle prova på jobbet, skulle också den verkligheten, de erfarenheterna, få bäring i den politiska debatten.
Höjda löner är ingen lösning, säger vän av ordning snabbt. Nej, självklart inte som ensam åtgärd. Men sammantaget skulle ett lönelyft i kombination med utbildning och bättre villkor höja yrkesgruppens status och därmed på sikt trygga tillgången på personal. Och tro mej, efterfrågan kommer inte att minska. Hur var det nu med mantrat ”efterfrågan styr priset”? Skulle maximen tolkas bokstavligt vore vård- och omsorgspersonal löneledande på svensk arbetsmarknad. Behovet finns men var är pengarna och den politiska viljan?
Alla händer behövs. Alla. Sommaren 2019 har jag, som jag ser det, gjort civil värnplikt. Ja, det är en plikt, och en ära – faktiskt – att utföra detta arbete. Och nej, jag är ingen hjälte – hjältarna är alla mina fantastiska kollegor som är kvar nu i höst och kommer att jobba helger, kvällar, jul och nyår, sju dagar i veckan på rullande scheman från 07.00 till 21.30. Helgerna innebär ofta delade turer – vad hände med det vallöftet? Du går på 07.00 och slutar 21.30. Du har betalt för fem plus fem timmar och har ”ledigt” mellan 12.00 och 16.30. Vilken metallare skulle ställa upp på det för motsvarande lön?
Händerna i luften?
Ingen?
Måste också i sammanhanget nämna cheferna närmast golvet, chefer som kläms mellan knappa ekonomiska ramar och personalens verklighet. All respekt men enhetschef inom hemtjänsten i Luleå sommaren 2019 måste ha varit nära helvetets förgård. För det är människor, hårt arbetande empatiska människor även där.
Grattis Luleå – se nu bara till att de får en större del av den kommunala kakan.