Huuva, vad är de nu uti och hittar på? Så tänker jag efter denna vecka. Eftersom jag är född i Jokkmokk, uppvuxen i de lappländska skogarna på behörigt avstånd från Luleå (som nu slåss om makten i nya Norrland) och långtifrån både Umeå och Sundsvall identifierar jag mig i första hand som (utflyttad) Jokkmokkare, i andra hand som norrbottning.
När det gäller det här med Stornorrland uttalar jag mig nu i egenskap av härdad och skeptisk sådan. Om jag kallar mig norrlänning, om vi flyttar lite politiker och statliga jobb från Norrbotten för att spara lite pengar, så kan det i andra änden resultera i att vi tillsammans med tre andra län lyckas övertala staten att det faktiskt går att satsa lite på den här landsänden också?
Låter det som en bra deal? Jag vet faktiskt inte. Men den retoriken kräver åtminstone sin politiker.
Argumenten för att vi måste driva igenom Stornorrland är att:
1. Ingen lyssnar på oss, vi är för få.
2. Den regionala utvecklingen måste drivas av politiker och inte tjänstemän, så att ansvar kan utkrävas.
3. Landstingen som tillsammans dras med miljardunderskott måste bli effektivare så vi får bättre vård.
4. Kunna driva frågor och verka för att ta hit investeringar.
Jag gillar tanken på att Norrbotten kan utvecklas och att vi blir starkare tillsammans. Inte minst låter ju argumentet att vi blir starkare gentemot Rosenbad som ren och skär poesi. Men om det blir så i verkligheten återstår att se.
Jag är som sagt uppvuxen i en ort i inlandet, som bit för bit - år efter år - monterats ned. Av allt jag läst och sett om Stornorrland försöker jag få en bild av hur reformen skulle gynna orter som till exempel Jokkmokk i Norrlands inland?
Att riva av den här frågan i raketfart mellan två val går att ifrågasätta. Det gjorde Mikael Sevä, statsvetare vid LTU, under #Uppstudslive om storregionerna i onsdags.
LÄS MER: #Uppstuds live om storregioner
”Man borde inte fatta beslut före 2018. Jag tycker folket borde få diskutera frågan i en valrörelse, och säga sitt”, säger han.
Det är en rimlig önskan kan jag tycka.
I regionfrågan är det främst regeringen och landstingspolitiker som gasar på. Det finns statsvetenskapliga teorier som säger att politiker strävar efter mer makt och större områden. ”Det finns få politiker som tackar nej till mer makt, pengar och prestige. Det kan finnas ett mått av egenintresse från vissa politiker att driva den här frågan”, säger Mikael Sevä.
Än mer komplicerat blir när man tänker på Norrland genom historien. Krasst förenklat kan man säga att det byggdes järnväg hit för att kunna frakta ut naturtillgångarna. Det faktum att Norrland är så in i helvete stort och rikt på naturtillgångar kan göra oss mäktiga, men det kan också fortsätta som förr: att vi gentemot den riktiga makten förblir något i periferin. Ihopklumpade, men samtidigt utspridda på gigantiska ytor.
För några år sedan skrev min reporterkollega Elisabeth Hedman om hur det känns att bli kallad för norrlänning. Hon menade att det inte finns någon rimlighet att bli kategoriserad som en som bor norr om Dalälven. Hon har så rätt i det. Norrland är det stora, anonyma, perifera.
Hur det än är kommer vi inte ifrån just det, Sveriges knepiga relation till den här ”landsänden”, en landsände som utgör 60 procent av vårt avlånga land. Varför ska jag tro på att detta regionförslag ändrar på någonting? Det är den 16-åriga tjejen i mig, som såg skidbacken stängas, servicen försämras, hus rivas, klasser krympas, som ilsket ifrågasätter det. Om det kommer en dag då politiker får säga till mig att Stornorrland blev svaret på alla drömmar, blir ingen gladare än jag. Att något hänt sedan Axel Oxenstiernas ”I Norrland hafva vi ett Indien”. Att det är regionalpolitiken vi med ljus och lykta letat efter. Att det gör att vi blir fler.
Övertyga mig gärna om att Stornorrland är början på något nytt och bra för oss i norr.