Min tanke, kanhända naiv men dock, var att jag och min dotter skulle utrustas med tårgas för att freda oss under mörka höstkvällar. Jag gillade att springa ensam men kunde aldrig riktigt slappna av på min slinga runt Gültzauudden, en piffig spray skulle vara mitt skydd.
Så tänkte jag. Min man gick i taket: ”Är du f-n inte klok, du skulle göra dig skyldig till vapensmuggling”, var hans argument för att få mig att ta mitt förnuft till fånga.
Nix, jag gick efter min egen logik och för mig var det mer ”give it to me” – skulle jag torska i tullen med ”vapnet” skulle jag gladeligen ta mitt straff och utnyttja tillfället att hålla ett brandtal för kvinnofrid. Kunde inte min stad eller mitt land garantera min och min dotters säkerhet ansåg jag mig vara i min fulla rätt att ta saken i egna händer. Det blev inget av mina brottsliga planer, men tro mig – jag hade agiterat mig blå för att väcka debatt även om jag på kuppen hade tappat min trovärdighet som oberoende journalist.
”Jag gick till min psykolog och sa ingenting till honom heller. När man gått ned sig så långt är enda värdigheten man har kvar att inte erkänna hur jävligt det är”. Rösten är en av kvinnorna i Kerstin Weigl och Kristina Edbloms ”I händelse av min död”. När sommaren varit som vackrast har denna ”feelbad”-bok varit en grym motvikt. Under läsningen har Susan Vegas röst dykt upp i mitt huvud – ni vet hennes 80-talshit ”Luka” om kvinnan som vill att vi ska vända oss bort, inte ställa några frågor, inte se, inte höra vad som pågår innanför hemmets väggar.
För en svensk kvinna är det inte risken för oprovocerade överfall utomhus som är det främsta hotet. För en svensk kvinna (antar att det är samma sak över mer eller mindre hela världen) är det, som vi vet av otaliga rättsfall, just i hemmet hon på goda grunder bör känna fruktan.
Hemmets härd var allt annat än trygg för de kvinnor vars liv skildras i boken. De var här de pinades och ofta fick utstå tortyrliknande misshandel från den man som sade sig älska dem. Trots alla varningstecken längs vägen och upprepade kontakter med socialtjänst och polis slutar det på samma sätt.
Som dokument över tillståndet i ett land som brukar berömma sig om att vara ett av världens mest jämställda är detta smärtsam men nödvändig läsning; det arbete författarduon lagt ned på att kartlägga de dödade kvinnorna och intervjua efterlevande mödrar, vänner och barn förtjänar all respekt. Men jag kan inte låta bli att tänka ”Men sen då?” Detta vet vi, detta har vi vetat länge men vem har förmågan att dra slutsatser och vidta åtgärder. Siffror talar tydligt i sammanhanget: Sedan januari 2000 har 299 kvinnor dödats av män de har eller hade haft en relation med.
Vi fick vår första kvinnofridslag redan under tidig medeltid. Man kan fundera en stund på vad som skett sedan dess. Mycket snack och lite verkstad om någon frågar mig. Föreslår att vi, som mediadrillade politiker och byråkrater brukar uttrycka det, gör ett omtag här. Ett rejält sådant. Vi kan börja med att formulera en frågeställning; vi stryker ”Varför går hon inte?” vars förrädiska undertext signalerar att offret skulle ha sig själv att skylla - rätt fråga att ställa i sammanhanget är ”Varför hotar, slår och/eller våldtar han?”
Så: Varför? Vi kan börja där.