Jag förstod genast att hon syftade på det DNA-test vår mor just låtit göra, i släktforskningssyfte. Jag svarade storasystermästrande: ”Tycker du? Hade väl varit spännande med inblandning av något annat”. Vår konversation utspelade sig i en gruppchat. Efter mitt meddelande tog det två sekunder innan enskilda meddelanden från alla mina tre syskon trillade in under varandra: ” Ser du inte hockeyn?!”
EU-val, final i hockey-VM och klassiska Elitloppet. Det var mycket i söndags. Ja och så skulle jag dessutom ta mig hem till Norrbotten med nattåg och missade det mesta. När jag i efterhand schematiskt summerar EU-valet får jag känslan av korsdrag. Europa marscherar verkligen inte i takt. Starka högervindar river i skyar av grönt. Jag är optimist i grunden. Otakt känns i detta fall mycket bättre än taktfast stöveltramp.
När det handlar om valresultatet i Sverige noterar jag att alla – utom sorgsna Feministiskt Initiativ – i alla fall utåt är glada och känner sig som segrare. Liberalerna är glada för att de hänger kvar, centern, moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna för att de ökar. Socialdemokraterna och vänstern är glada för att de inte gjorde ett lika dåligt val som vissa prognoser visat och miljöpartiet glädjer sig åt framgångar i ett brett europeiskt perspektiv. Och i Jokkmokk förstås. Peter Eriksson i Kalix har fått sin motsvarighet i Jokkmokk: Henrik Blind.
Det blev omöjligt för miljöpartiet att hålla sin ställning i Kalix när Peter Eriksson försvann till rikspolitiska uppdrag. Det blir intressant att följa utvecklingen i Jokkmokk, både för Blind som enskild politiker och för miljöpartiet. Det blir förstås intressant att följa utvecklingen i hela Norrbotten. Solklart är att den partipolitiska kartan ritats om och den som tittar på valresultatet förstår att det är slut på tiderna när det går att ignorera Sverigedemokraterna.
Lite av valvakorna hann jag faktiskt se på grund av det försenade tåget. Noterade som sagt var glädjen och festkänslan, nästan i paritet med segeryra på mästerskap (utom hos FI då, som åkte ner i B-turneringen så det sjöng om det).
Må valvakornas glädje generera energi och fokus till de svenska parlamentariker som åker till Bryssel. Det gäller att stå stadigt och behålla fokus i det där europeiska korsdraget.
Men så var det då den händelse som på något sätt tog över i söndags, kanske för att det var en ack så mycket mer begriplig tabell än skisserna över partikonstellationerna i Bryssel: Finland tog guld på VM i hockey. Jag fick faktiskt följa med i slutskedet av matchen i tågets restaurangvagn, genom direktreferat på vår syskon-gruppchat. Det kom en bild på det finska laget som grät efter slutsignal. Jag tillåter mina stereotyper att blomma: När finska män gråter, då är det något riktigt, riktigt stort som hänt. Du behöver inte ens vara idrottsintresserad för att beröras. Laget som räknats bort vinner. De gör det för att de kämpar med orubblig lagmoral och med ett lasersikte inställt på att faktiskt göra det alla tror är omöjligt.
Skönheten med idrott. Den har ett egenvärde. Men åtminstone för mig fungerar den dessutom som en tydlig bild av hur livet fungerar generellt.
Är vi tillräckligt många som bestämmer oss för att vi ska få den här landsändan att inte bara överleva utan att blomstra, ja då kommer det att ske. Norrbotten är långt ifrån maktens centrum i Stockholm och Bryssel. Vi har en befolkningsstruktur som bjuder på utmaningar. Vi har geografiska avstånd, som gör att bensinpriserna kan tyckas orimliga. Jag skulle kunna räkna upp fler faktorer som på pappret gör oss till VM-turneringens Finland i det regionalpolitiska racet. Men jag har en annan lista också. På det vi har. Som ingen annan har i Sverige. Om vi dessutom gemensamt hittar lagmoralen, då går det inte att stoppa oss.