Det svänger fort i järnmalmsbranschen och det är enorma summor på spel.
För några år sedan badade LKAB i pengar, de anställda fick bonusar och lyckliga entreprenörer jobbade så att händerna blödde. Tiderna var så hysteriskt bra att några entusiaster beslutade sig för att göra verklighet av den gamla utdömda tanken att bryta malm i Kaunisvaara.
Nu är läget ett helt annat. Ett mörkt dammoln har lagt sig över Malmfälten. Gruvan i Kaunisvaara står öde och LKAB har vänt miljardvinster till miljardförluster.
Om vi säger så här: med tanke på den oro som redan fanns för den stora stadsomvandlingen var detta inte vad Kiruna behövde.
I veckan intervjuades LKAB:s vd Jan Moström om läget i NSD. Han sade då så här:
”Jag önskar att jag kunde säga att man inte ska känna oro, men det kan jag inte”.
Samtidigt drar han med full kraft i nödbromsen – för att rädda företaget.
För en lulebo är det svårt att förstå vad det innebär mentalt för Kiruna och Malmfälten. Visst, här blöder även SSAB – men det sker i en tid då många andra delar av Luleå blomstrar. Det är inte alls jämförbart.
Bolaget med det stora B:et slåss för sin överlevnad – vilket egentligen är detsamma som förutsättningen för allt liv.
I veckan har jag pratat med några kompisar i Kiruna om läget och jag kan inte bli annat än imponerad.
Jodå, självklart finns det en oro. För jobb och inkomst. Men faktiskt inte så stor som jag trodde. Kirunabor är luttrade. De har varit med förr. Det här är inte första gången LKAB skakar och någonstans finns en tilltro till att konjunkturen vänder. Då verkar faktiskt oron över stadsflytten vara större – vilket i och för sig hänger samman med LKAB:s kris.
Men i och med att LKAB investerat i en ny huvudnivå och förädlingsverk borde det enligt all logik innebära att gruvan åtminstone är säkrad för 20-25 år framåt. Vad som händer sedan får man liksom ta då.
Men enligt många bedömare borde malmpriserna vända uppåt 2018. Då väntas efterfrågan vara stor i Indien, Indonesien, Kina och Iran. Så småningom måste även det krigshärjade Syrien byggas upp igen.
Fram tills dess då?
Ja, det blir magra år. Många kommer förlora sina jobb.
Men kanske är det nu som det, hur konstigt det än kan låta, är det bästa tillfället att rusta för framtiden. Det är i lågkonjunkturer det är billigast att investera. Sedan kan man skörda frukterna i högkonjunkturen.
Jag vet att det i samarbete med LTU har forskats i hur man skulle kunna förädla LKAB:s pellets ytterligare, vilket skulle kunna bli stål på ett mer energieffektivt sätt. Vilket skulle stärka både LKAB:s och SSAB:s konkurrenskraft på världsmarknaden.
Sådana investeringar kostar stora pengar och det är väl ytterst en fråga för regeringen.
Men ett stort statligt investeringspaket skulle vara en tydlig signal om en framtidstro. Mer än att flytta huvudkontoret från Luleå, vilket en insändarskribent föreslog i NSD.
Och framtidstro är exakt vad LKAB, Kiruna och hela Malmfälten behöver just nu.