Det fanns givetvis invändningar mot att träffa Sture Bergwall över huvud taget.
Om han ljög under så många år - vad säger då att han talar sanning nu? Ska man intervjua en person som sitter i sluten psykiatrisk vård?
Jag och tidningen funderade mycket på detta, men kom fram till att det absolut var värt att höra vad han i dag har att säga om rättegångarna i Piteå och Gällivare - plus allt annat. Vem vet, han kanske till och med kan berätta något som hittills varit okänt.
Dessutom; om tidningar stod i kö för att höra honom, svårt påverkad av droger, prata vitt och brett om alla sina mord - borde det då inte vara anständigt att åtminstone låta honom ge sin version i dag? Och om inte en journalist (Hannes Råstam) hade gjort det skulle inte hela den här resningsprosessen ägt rum.
Sture Bergwall är, trots allt, en historisk person som är central i två av de mest uppmärksammade morddomarna i Norrbotten genom tiderna.
Sagt och gjort. Jag och reporter Tommy Lundqvist bestämde oss för att åka dit.
I över 20 år har Bergwall suttit inlåst på Säters sjukhus och jag trodde att det skulle vara väldigt komplicerat att få träffa honom.
Det var det inte alls.
Via Twitter fick jag hans mejladress och då framförde jag min önskan om ett möte. Detta överlade han med sin advokat. Sedan var det bara att ringa Säters säkerhetsansvarige och boka en tid.
Säkerheten på Säter är rigorös och vi har på förhand fått ett helt A4 fullt med föreskrifter. Vi har bland annat lovat att inte fånga någon anställd eller annan intagen på bild. Lundqvist måste även lämna ifrån sig sin mobiltelefon, oklart varför, men eftersom jag vill använda min som bandspelare får jag utan vidare dispens.
Dessutom ska två vakter närvara under hela intervjun. För vår säkerhet, får vi veta. De ägnar hela intervjutiden, drygt två och en halv timme, till korsordslösning.
- De är bara med för att Säter vill jävlas, och så vill de visa hur farlig jag är. Så där var det aldrig förr, men i takt med att jag beviljats resningar har Säters vilja att visa upp mig som en farlig mördare märkligt nog ökat, säger Sture Bergwall.
Ja, det är märkligt.
Så sitter han där. En åldrad man i dag. Sture Bergwall fyllde nyligen 62 år och han erkänner att han kan se tillbaka på ett mycket märkligt liv.
Vi pratar, han skrattar ibland och det dröjer över en halvtimme innan jag fullt ut känner att mötet verkligen äger rum, att jag inte drömmer eller ser på TV.
Hur vi än vänder och vrider på det så är denne säterpatient, Sture Bergwall/Thomas Quick, en historisk och mytisk person.
Det blir en riktigt bra intervju. Han berättar om första gången han tog på sig ett mord, vilka mekanismer som drev honom och hur han sedan tog på sig allt fler mord. Han berättar om vägen ut ur drogerna och att han faktiskt i flera år drömde om att ta tillbaka sina erkännanden innan till sist gjorde det.
Många svar är väntade, men några helt oväntade. Som att han mest av allt önskar sig en rättegång:
- Det är min högsta dröm. En räcker. Då skulle jag kalla alla till vittnesbåset: van der Kwast, Penttinen, Claes Borgström, Birgitta Ståhle, rättsläkaren Anders Eriksson...alla! De skulle tvingas svara på hur allt det här har gått till och först då skulle jag få min totala upprättelse.
Och på frågan vad han ångrar mest i hela sitt liv:
- Att jag började gå i terapi. Att jag vurmade så för psykoanalysen.
Enligt Bergwall var det terapin och drogerna som skapade Thomas Quick.
Något jag själv hela tiden grubblat över är om han någonsin, för en endaste sekund, själv trodde att han var skyldig till något han erkände - och om han insåg att han raserade folks liv med det han satt och berättade i terapisamtal och i polisförhör.
- Nej, jag visste hela tiden att allt var lögn. Och jag brydde mig inte om att jag förstörde liv. Jag var fullständigt hänsynslös. Och om de tankarna någon gång dök upp gick de att sudda ut med narkotika.
Då berättar jag om Rune Nilsson, från Messaure. Att han fick sitt liv till stora delar förstört för att Quick nämnde honom som indirekt inblandad i Appojauremorden. Jag berättar att Rune hann dö utan att få upprättelse. Det har jag velat göra i 16 år. Och jag vill, i ärlighetens namn, att det ska göra ont för Sture Bergwall att höra.
Sture Bergwalls reaktion blir kraftig. En explosion av ångest och dåligt samvete - och det är faktiskt enda gången han är nära att brista ut i gråt. Jag måste säga att det känns tillfredsställande.
- Ja, stackars man..., säger han.
Berätta nu en gång för alla: Hur i hela fridens namn hamnade Rune Nilsson i din berättelse?
- Jag såg honom i ett TV-program. Det var allt.
Precis den teori jag själv lade fram i NSD 1996.
Känslan att höra Sture Bergwall själv säga det är svårbeskrivlig. Jag önskar bara att Rune Nilsson också hade fått höra det.
För 16 kände jag ett oerhört förakt för Bergwall/Quick.
Det gör jag inte längre. Däremot tycker jag synd om honom och önskar honom en värdig ålderdom.