Nästa vecka stundar studentfestligheter runt om i länet. En tradition som förr i tiden berörde ett litet fåtal, är nu en angelägenhet för de allra flesta. Tretton hela år i skolan, om man räknar förskoleklassen är snart avslutade, och en ny framtid ska ta sin början. Skolan är i någon mening slut för den här kullen, samtidigt börjar lärandet för resten av livet.
De ungdomar som nu tar studenten i Norrbotten nästa vecka har under hela sin långa sin skolgång fått förutsättningarna förändrade. Nya idéer om hur deras skoldag ska se ut och hur undervisningen ska gå till har kommit och gått. De har sannolikt varit på minst tre olika skolor och haft minst tre olika rektorer och fem olika mentorer eller klassföreståndare. Antagligen har de flesta provat på både en relativt liten elevgrupp och en större. Kort sagt har varje elev funnits i flera olika sammanhang i den ändå rätt sammanhållna skola som vi har i Sverige.
Hur skolan fungerat för den enskilde eleven är naturligtvis individuellt, men just den här gymnasiekullen är väl undersökt med ett stort antal andra länders elever som jämförelse. Den så kallade PISA-undersökningen från OECD, genomfördes när just den här avslutningskullen var femton år gamla. Undersökningen leder till spännande debatt varje gång den presenteras och fokus ligger ofta på vilka länder som presterar bäst och hur det går för det egna landet. Nästa undersökning som just har genomförts presenteras antagligen i december i år. Den riktade sig till de elever som börjar gymnasiet till hösten.
Sverige hade efter många år med kraftigt försämrade resultat klättrat upp till det samlade genomsnittet av OECD-länderna i indexet för ämnena naturvetenskap, matematik och läsning. Det var skönt att ta del av och debatten kom därför istället att handla om varför vi presterade sämre än de toppresterande länderna. Ska vi förstatliga, ökad privatiseringen, minska privatiseringen eller är det andra åtgärder som behövs för att förbättra oss i mätningen?
När våra studenter gick i årskurs åtta presterade var sjätte elev toppresultat i minst ett ämne, samtidigt som var nionde elev presterade dåliga resultat i alla de tre kategorierna ämnen i undersökningen. Sveriges andel toppresterande elever är bättre än genomsnittet, samtidigt som andelen elever som presterar dåligt också är bättre än genomsnittet. Det ska tolkas så att vi å ena sidan har en högre andel som har goda förutsättningar för att nå riktigt långt i nivån på sina kunskaper, samtidigt som den lägre andelen skolmisslyckanden tyder på att vi har en jämnare nivå, än de länder som har en högre andel misslyckanden för skolan. Den teorin styrks också av att den här elevkullens resultat i Sverige hade mindre skillnader i kopplingen mellan hur det gick i skolan och vilka ekonomiska förutsättningar som elevernas familjer än vad som gäller för genomsnittet av övriga länder. I Frankrike, Tyskland och Belgien är kopplingen mellan god ekonomi och studieresultat mycket högre.
I alla dessa jämförelser presterar dock våra vänner i öster mycket bättre. De når högre resultat, har både en kraftfullt högre andel toppresterare och bara drygt hälften så många där skolan misslyckas som Sverige.
Ni som tar studenten: Sjung om de lyckliga dagarna - ni har verkligen gjort det bra. Till alla oss andra: låt oss tänka på vad vi kan göra för att uppnå en ”finsk standard” i skolan.